mylf

Pinsamt nog inser jag att jag inte har en jävla aning om varför man kallar det valborg, eller varför det firas. Var det då man brände häxorna månne? hette den mest framstående häxan valborg? Det är verkligen fantastiskt pinsamt, och jag har en ännu jävligare känsla av att jag varit oerhört säker på varför man firar valborg en gång i tiden. Å andra sidan är mitt minne väldigt sporadiskt och har en allmänt rätt dålig attityd gentemot storhjärnan då de rätta tillfällena för att gå i bruk så att säga, väl kommer. Oh well, Valborg alltså och Boden likt resten av sverige jublar, Äntligen en dag då alla superför att alla super! Högtidssupandet är ju verkligen det bästa som finns!!

Ironiskt nog är det på sveafältet som lugnet ligger, Gravida kvinnor, barn i åldrarna 2-7 år samt ett stycke starka män börjas redan nu gadda ihop sig som flugor kring den berömda för att fira valborg i nykterhetens tecken. Vi äldre resonerar att kidsen faktiskt förtjänar en nykter valborg, och vårt samvete skulle  inte kunna tillåta oss anyway.
Mina egna prinsar kutar runt på gården och sparkar boll, Lillen försöker åka på pappas skateboard och storkillen är precis som en sexåring ska. Dvs överallt & ingenstans men framförallt inte där han förväntas vara.
Han har nyss återkommit från Loves stuga där han varit och byggt med bröderna grus. Testostorennivån börjar bli så hög vid det här laget att det inom mycket kort kommer utveckla sig en penis på mig själv om inte detta åtgärdas mycket fort.

Därför var det med stor glädje som jag delade en kopp kaffe & enbart östrogenämnen med Julie idag på Hanssons, solen & cigarettröken fick mig dock fort att må riktigt, riktigt kasst. Så på vägen hem hoppades jag att de hurtiga aspiranterna skulle notera min vingliga stil, stanna mig och jag skulle erbjudas skjuts hem i alla fall.

Så blev det inte, men efter en pizza och en colaburk så är jag vid liv igen.

Glad valborg va!

14.20

Det tog inte många minuter så fick jag klarhet
Valborg heter Valborg för att Valborg har namnsdag.
Man brände inte häxorna  utan man skulle skrämma dom med eldarna. Jag tycker det känns lite sådär satanistvarning över det hela.

Ja, jag är en sån mamma som svär & pekar finger åt bilister som kör som idioter
Ja, jag är en sån mamma som blir förbannad när folk beter sig som skit omkring mina barn
Och ja, jag är en sån mamma och människa som ringer polisen när någon främmande yngling skjuter omkring sig med en softair gun bara två meter framför mig och min yngsta son

Således

Ja, det var jag som satte  sebbe i klister

Och Nej, det var inte planerat mellan oss för att skapa bloggrubriker.
Då kan vi lämna det. Ämnet har sedan länge tråkat ut mig.


Puss.

12.02

Julie "Ska vi gå till djurmagasinet?"

Jag "Jag har möte om en timma, vad ska du göra där?"

Julie (Lätt skamset) "Köpa en ... fisk..."

Alla som sett den orangefärgade klumpen tryckt mot glaset i några månader förstår varför denna fisksak är så hysteriskt roligt. Julie & fisken... det här kan faktiskt bli något att blogga om och följa upp noggrant

Vårens nya trend är pasteller, i vanliga fall så brukar jag inte uppskatta pastellfärger men efter en tradig, seg och mörk vinter så finner jag mig glatt studsandes runt på stan i pasteller och blingbling armband, Min man var lätt skeptisk då jag nitade honom med en stor pärla från armbandet i pannan i morse "vad fan är det här? typ någon indiangrej?"

Nåväl, morgonen var inte den bästa öht, barnen var griniga och efter att de avlöst varandra med förkylningar den här veckan så var lugnet & tystnaden så påfrestande när de var borta att jag inte kunde stanna inomhus. Jag stal mannens bankomat kort och lunchade med min afntastiska morbror och några andra gullnosar. Solen stekte redan innan klockan var 12. Därefter har jag hunnit med min älskade boll ( som fortfarande inte kläckt ... gnnnhhh jag är så sjukt nyfiken nu! ) nd till stadshuset och läst kalle anka under tiden hon varit arg & höggravid, ytterligare en latte senare sitter jag nu hemma hos henne och konstaterar att jag snart måste förflytta mig vidare mot dagis för att hämta busserussen. Jävla massa springande idag och nu börjar tröttheten hinna ikapp.

De tre männen i mitt liv, sönerna & karln har turas om med att väcka mig under natten, har det inte varit ett lätt lyriskt tillstånd över en ny låt från stora mannen, så har det varit någon av sönerna som kommit över och sparkat mig i ryggen. Rusningstrafik hela natten således, och jag med avrbuten sömn är ingen vdare start på dagen. 
Äldsta sonen for till sin papi en dag tidigare, efter ett långt utlägg om hur jag ska vakta hans älskade marsvin och en blick som sa "Jääävlar mamma om du inte fixar det här!" så for han iväg för att återkomma söndag. 
Jag hoppas på en tidig kväll ikväll & är i total avsaknad av inspiration vad jag ska göra för mat idag.

Tips: Cous-cous är fantastiskt, men inte då man har småbarn hemma. Minns det. 

Fred på jorden och mammor, håll dina tonårsdöttrar under uppsikt. Man vet aldrig då vargen kommer och i vilken skepnad. ( Ibland vet man verkligen inte om man ska skratta eller gråta ) 

"hahaaa jag har snott din plaaats" Äldsta sonen sitter triumferande med en pinne i sin hand och tittar uppstudigt mot den tatuerade mannen som morskt står med händerna i sidorna, precis som bamse innan han fångade kapten rödskäggs kanonkulor när de haglade mot "Viktoria"

diskutionen har gått över till tatueringar. Gummibollen sitter och är höggravid i soffan med ett snett lende i mungipan, fortfarande sprickfärdig. Idag är det BF och spänningen stiger för varje timma, Nu kan det ske precis vilken dag som helst, och jag själv blir pirrig i kroppen av bara tanken på att jag snart ska få snosa den efterlängtade bebisen.

Solen värmer på idag, promenaden mot sveafältet skedde utan missöden & jackor, jag är nöjd. frysen & kylskåpet är välfyllt, idag vankas det kyckling & ris badandes i currysås, Den tanken gör mig också lite pirrig.

barnen har avlöst varandra md förkylning, till min fasa känns min hals som ett öppet svidande sår.
Nu börjar sonen ifråga bli rastlös så jag ska överge datorn och lämna den i hans våld samtidigt som jag hinkar kaffe.

Valborgsgrillande btw, med kids och grejjer, vilka är sugna? Peace

Huvudvärken som uppenbart är ett tecken av för lite sömn gör att gårdagen mest är i ett blurrigt töcken
För att citera "Du måste ju vara sjuk, Man kan inte vara vaken så sent och sedan kliva upp, vara pigg och vägra somna om fast man kan dagen därpå"
"Men barnen kommer ju hem också också..." Jag blev tystad av en hård blick, en blick som sa "Nu räcker det, låt mig sova"

Men med min kvinnliga kraft så slutade det hela givetvis med morgonsex, gårdagens uppvärmda pizza och chips.
Det sistnämnda använde mannen dock som motvapen, varje gång jag skulle säga något sa han snällt "ta ett chips" och satte det i min mun. När jag & sonen sedan ringde honom i panik gällande en annan mer obehaglig sak var han inte lika gullig som han var tidigare, och jag var väl kanske inte så söt heller. Sömnbrist ger ofta ett mindre charmigt resultat bland vuxna människor.
Nåväl.

Diskutionerna gick väl ungefär såhär igår för att sammanfatta utan att dra vidare större förklaringar.
Pettert hade tre getter, en hette blå, den andre hette gul och den tredje hette Andre. Spjuvern hade en homoerotisk tanke om min man som slutade i en vild diskution på gränsen till att blod skulle spillas, homoskämt går inte hem i stugan bland dagens rappare. RayRay gled runt och spred socialistisk propaganda i smyg, Djuret fotograferade och var lätt förvirrad i sedvanlig ordning. Knivdiskutionen
"Det var den gamla obekymmrade tiden" sa Djuret
"Mja, jag vet väl inte hur obekymmrat det låter att bli jagad av en kniv i ett trapphus"
"Nej det var faktiskt väldigt bekymmersamt"

Jag & sofia såg på varandra med en blandning av fasa och förundran, Det var första gången hon fick möta detta legendariska väsen.
Väsen blev det sedan mer av sedan köket invaderades av högljudda diskutioner som aldrig tog slut gällande spöken kontra vetenskap, det hela slutade med att det kommer ske minst två seanser inom en snar framtid.
När spökdiskutionen blev för obehaglig gick jag till Petter och verktygen och diskuterade ett närsläktat ämne kallat psykoser. Det kändes på något sätt mer verkligt och mindre obehagligt.

Nu har vi just avnjutit en kickass middag by Don West, sjukt sjukt gott och snart är det dags för kaffe. barnen har fått sitt godis och sonen får oss att i plågor lyssna igenom diverse musik på Youtube som är det allra senaste i den unga generationen.

Fantastiskt söt är han i alla fall, och innan maten förklarade han sin manlighet för don west
"Jag är jättestark, jag har brottat ned John helt själv. han hade inte en chans!"

Stoltheten som riktigt lyste ur de där sjukt blå ögonen går rätt in i hjärtat. han är en sådan människa som ler med hela själen då han ler, och man kan inte annat än att bli glad av honom.

Jag satt nyss och studerade hans fötter, jag petade på my dear Julie och sa med gråten i halsen "Dom där fötterna var nyss bebisfötter"

Min kille har storlek 31-32 och fyller 7 år till sommaren.

Spjuvern & min man då i bakgrunden.

Jag ser lätt missnöjd ut, och Sofia har en blick jag inte kan klä i ord

Kalasbarnen

Spjuvern fick sin ponny

Här håller han ömt sin nyfunna vän mot kinden


"Tänk rumänskt barnheeem!!!" / Fotografen

En fantastisk blandning


Jag finner Spjuverns kommentar bäst "Det här såg ju rätt makabert ut"

Kan vara den bästa bilden. Notera allas miner och Petters koncentration


Kvällens tummen upp: Petter fixade min dörr till toaletten!! =)

Kvällens tummen ned: 800kr i böter för urinering på allmän plats. =(

Brevid mig sitter lilla sonen och pillar på sin pappas grej med massa knappar  spakar. Det får han säkert inte göra men jag låtsas inte se, får göra någon snygg undanmanöver då han kommer tillbaka in i rummet. Jag ska göra sonen sällskap under tiden som han far och handlar, sedan ska jag återgå till mitt hem där jag det senaste dygnet hunnit tänka mycket, jag börjar tro att det faktiskt finns någon form av gräns på hur mycket man egentligenska tänka & analysera.

Det avr ju precis det Julies tarotkort sa till mig, att jag inte ska överanalysera saker & ting, ändå är det ett gammalt & invant tankemönster och förmodligen en rätt återkommande åkomma hos samtliga kvinnor.
Igårkväll var jag förbannad på min karl, så jag pratade med min ko i telefonen samtidigt som jag vek tvätten i enorm frustration.
"Det här med att de säger att man ska träffas så kommer de inte, vem fan tror han att han är"

"mmm!"

"Också tänker man ändå att han kanske kommer, så kommer han inte, så blir man så jävla förbannad"

"Jag förstår det gumman"

"Och jag vet att om han skulle komma, skulle jag döda honom. Det blir inge mer Majistern och ingen ny platta.
Då är det fan kört"

"Ja vännen, det är riktigt dåligt"
Systerskapet kvinnorna emellan fick mig till slut lugn, efter att jag kommit på en briljant hämnd i mitt tycke just i den stunden. Jag hade glömt lilla detaljen att stryka hänga hans pyamas efter tvätten så den var skrynklig, Så jag la mig och sov i den utan att stryka den, som hämnd. Då sov jag gott, när jag vaknade i den fortfarande skrynkliga pyamasen så var jag kanske lite mer kvick i tanken och insåg att det avr enriktigt värdelös hämnd. Han skulle inte lägga märke till något sådant, skuldmedvetet strök jag hans pyamas under tiden som vänner skvalade fram på tvn.

När man är frustrerad och osäker på framtiden och allt vad det innebär, och ständigt matas med fantastiska siffror på att man garanterat inte kommer få något jobb under en lång tid framåt, och känner hur modet sjunker och dessutom ser program på Oprah om hemlösa familjer i USA som förra året var medelklass innan räntan sköt i höjden, Ja då är det fan inte dåligt att ha alla sina älskade handdukar sorterade i storlek och färgordning i skåpet, Eller fixa riktigt fint i äldsta sonens koja. Till&med att diska blir ett njutbart sätt att skingra tankarna.
Fortsätter jag såhär så kommer jag hamna i någon form av hemmafrupsykos. Så gode gud ge mig ett jobb eller i alla fall ett litet mirakel. Troligheten att något av det skulle inträffa är ungefär lika stor.
Ungefär såhär ser livet ut för mig och de flesta andra svenskar, och dår är det inte kul att fylla år


Nu har jag gnällt nog, positiva saker har ändå hänt idag
*Jag blev kidnappad av min pappa, mamma nr2 och mina två charmerande småbröder (som växer för fort, FÖR fort)
till Retro Cafè, där avnjöt jag en Retro bulle, en stor & solvärmd chokladboll samt två koppar kaffe, Det var väldigt uppskattat och bullan var inte nådig.

*All tvätt är sorterad nu, jag tog de lilla som var kvar idag

*Just nu spelas ALi G & Shaggy - Me Julie
Jag saknar min kvinna.

*Jag är inte arg på min man längre


Och imorgon ska jag baka tårta och dejta med min morbror.
Inte illa. Peace
Och för er som kommer imorgon, min toalett har snedtak.


Aight?

__________________

Ray "Nu har din prostatacancer vecka börjat"
Jag "Åhh!"
(Sjukt less på Rosabandet hysterin, fram med det blå bandet!)
Ray "Alla män ska spara mustasch"
Jag "Det är ju skitbra, ska du göra det"

Han gav mig blicken som sa ungefär -Du är ju riktigt, riktigt efterbliven min vän
Om det är något Ray ray har, så är det behåring i ansiktet. Pinit.

Bodensarna tar av sig sina vinterjackor och joggingskorna byts inom kort ut från vinterkängor och så snart den mesta skiten lagt sig kommer med skräckblandad förtjusning foppatofflorna tillbaka.
Jag sitter hemma hos gummibollen som nu är rätt färdigbakad på magen, den 22/4 är bebisen beräknad att komma ut så det behövs väl ingen vidare beskrivning på det faktum att hon nu börjar vara riktigt stor och less på att vara gravid. Mysigt är det i alla fall, tanken på att det snart kommer en liten bebis.

själv har jag efter en fantastisk rundtur  fram&tillbaka genom stan plus en stor latte på hanssons, suttit med en Ikea katalog och drömt om bättre tider i alla fall rent ekonomiskt. Tänk att få inreda ett helt hem med bara Ikea.

Eftersom jag redan slutfört dagens första uppgifter så återstår nu att fara hem på ett tag, ta mig i kragen och ta disken för att sedan tvätta mellan klockan 19-23 ikväll. Inte alltför rolig tid för tvättning men jag älskar min lilla tvättstuga som känns som att man är hemma hos teskedsgumman. Allt är pyttigt och sött.

Solen skiner och man kan ju faktiskt fundera över varför jag sitter och bloggar, speciellt eftersom gummibollens man spelar någon form av fruktansvärt trance. jag trodde inte folk gjorde det längre-

När jag för någon dag sedan fyllde i tatueringen av Spyrodraken som äldsta sonen ritat upp på mig så sa den käre sammy "Att vara hemma hos dig och Raymond är som att vara tillbaka på nittiotalet"  Mitt kupanfynd med svenska hiphop hits -90 - 00 var inte lika uppskattat av honom som av mig.

Jag är sjukt sugen på glass verkligen, glassbaren har öppnat vid rönkan.
Jag bangar inte. Peace

Det är en förändring i luften, någonting som luktar lätt unket och sticker i näsan.
Så fort jag gick in genom dörren hos Julie blev det mörkt på himmelen, solen gömde sig bakom molnen i samma stund jag såg hennes laptop gapa åt mig på bordet "Kom du, du vet att du måste. Gör din plikt" följt av ett hånleende. Så jag satte mig ned, började läsa kommentarerna som eskalerat under gårkvällen. Djurets tomater som började med en kaskadspya i min toalettstol har gått vidare till att bli en diskution om djurets ädlare bakdelar och hur han möjligtvis smakar under en sexakt? Jag förstår inte mycket, och jag måste ställa mig frågan... vem fan är Anton?

Illa berörd börjar telefonen blippa, Djuret igen "Vet du var spjuvern är?" Som om jag inte redan haft nog med att förneka för min man att vi har en hemlig relation med varandra, och förklara att han inte behöver känna sig hotad av denne besynnerlige man och bloggare, så ska jag nu dessutom ha koll på var han befinner sig. Vi har smält samman till ett märkligt foster, inte ens det. vi är bara något slags embryo, på väg att bli ett foster och därefter ett storslaget liv.
Dessvärre vet jag inte var han är, men djuret vet att han under de timmar som gått hunnit gifta sig med en thailändska för han "är så spontan"

Jag såg på Julie med fasa i blicken och sa med gråten i halsen "vad fan röker folk egentligen"

Att skapa en blogg är vägen mot ondska.

I övrigt är jag nöjd med livet bortsett från att jag är sjukt hungrig.

21.28

Måste bara citera detta från Spjuverns blogg:
"

Det osar katt

Här sitter jag i min avslappnade slackerställning på jobbet och avnjuter en kopp pissljummet kaffe (Ok, jag jobbsurfar. So what?!) när detta förskräckliga rykte når mig likt en virtuell höger handflata som lämnar fartränder efter kinden på mig.

JAG ANKLAGAS FÖR ATT HÄRJA RUNT BLAND BLOGGKOMMENTARER!

Något så lågt, så långt under min värdighet och intelligensnivå.
Även om Bodenfyllan kanske inte var direkt raketforskning så måste jag ändå rentvå mina händer från detta förskräckliga dåd.

I detta fall verkar ett visst djur agera både domare, jury och bödel.
Snacket går hejvilt bland norrlands blogg-elit, spekulationerna haglar och världen håller andan tills minuten jag går fri från dessa hemska påhopp!"

Detta är skrivet av den där Sebbe, mannen som jag inte har någon bild av men som jag vet inte är helt omtyckt som sällskap till spjuvisen. Jag själv vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på då jag ogillar att spekulera med folk jag inte träffat, och när jag dessutom finner någon slags sjuk njutning av att skrapa ihop resterna av spjuvern efter några timmar i denna sebbes sällskap, Så blir det hela ytterst oroligt.
Man kan inte klandra mig, alla människor tycker om att kunna hjälpa andra (Om man inte är gravt ouppfostrad)
och sebbe är ju då på så vis lite av en allierad utan att veta om det, Han förstör och jag lagar.

Men inte alla tänker som jag, inte alla ser till min egna personliga njutning utan ser bara den oroväckande utvecklingen med spjuverns individ efter de hysteriska fyllorna och stunderna man i hans blick kan läsa av som någon form av sorg och misär. De andra vännerna vill bara rädda honom och ge honom någon form av förbud med att vara med sebbe, fast då ni läser detta... kan ni inte känna att det är ärligt, skrivet rakt från hjärtat och inse att den som kanske är mest förolämpad i hela tomathistorien faktiskt är sebbe?
Man kan inte rädda alla, Nu när spjuvern faktiskt fyllt tjugoåtta år under gårdagen så tycker man dessutom att han borde få bestämma själv vem han ska vara med och vilka tider han ska vara hemma.
(Och jag får fortsätta känna mig som en god människa och rycka tillbaka honom till livet)

Förövrigt så hatar jag den här dagen och är tacksam över min karl. Det känns som om han faktiskt är den enda som orkar stå ut med mig i längre stunder (Att vi oftast sover då vi umgås behöver nödvändigtvis inte höra till saken)

Min blåsa har dragit ihop sig till en vindruva och jag måste konstant springa på toaletten. Jag längtar till fredag då jag kan köpa lambi för coops papper är faktiskt inte roligt att hantera när man kissar så ofta som jag gör och dessutom har  all tid i världen att orka fundera över ifall det verkligt kan vara bra att som kvinna torka sig hur många gånger som helst med ett toalettmärke i b klassen.

Jag har dessutom inte ens pengar till ett paket mjölk, vilket innebär att min kaffekonsumtion är ickeexisterande fram till fredag. Någon borde straffas för det här, och jag riktar nog mina tankar mot den där svartrockaren anton som verkar vara den som ligger bakom allt detta. Undrar om han förstår konsekvenserna? Kanske sitter han och ler nu, men jag hoppas han gråter

En gång när jag hade en svart lång kappa på mig och skulle gå från konsum en sen höstkväll för flera år sedan var det ett barn som pekade på mig och ropade högt
"KOLLA MAMMA, DET ÄR EN SÅN DÄR SVARTSKALLE ROCKARE"

Sjukt charmigt faktiskt. det tyckte inte mamman.

Bloggsammansvärjningen är ett faktum, med Spjuvern hoptryckt i soffhörnet och petters tår diskret instuckna under hans skinkor sitter jag i en fåtölj brevid och begrundar detta märkliga faktum, Jag sitter i Luleå, en stad jag sällan besöker. Inte helt utan anledning, jag hatar denna blåsig stad med stockholms komplex. Här ute där jag nu sitter är inte storebror syndromet så otroligt påtagligt. I alla fall, Jag satt tidigare idag hos my dear Julie då Spjuvern gav mig inbjudan att äta entrecote, och jag bangar inte kötträtter. Min gode vän David gav mig både Latte och skjuts till luleå,
när spjuvern mötte upp mig så var allt väl, solen sken & han gav ett normalt lätt förvirrat intryck. Sedan tutade en bil och obehaget började kännas redan när jag öppnade bildörren, trots min hastiga "jag är fruktansvärt bilrädd och blir lätt åksjuk" så gav chaffören i fråga mig inte mycket för den frasen, utan mer en lätt nonchalant axelryckning och sedan ett "ahmen jag kör försiktigt"

Det visade sig att han ljög rätt fort och att människan i fråga var rätt ond. Att djuret är hans bror kan man inte tro, Han är som skönheten och mannen bakom ratten var odjuret, Jag var helt övertygad om att detta skulle bli min sista resa i livet, aldrig har jag blivit så glad som då jag såg en polisbil och påpekade detta, svaret blev inte det jag önskade "Svänger dom blir det biljakt" Han såg dessutom för nöjd ut för att jag skulle känna mig helt trygg.

Oroväckande nog fick jag nyss ett sms från min man som inte får tag i bil för säker hämtning tillbaka till tryggheten, Jag kommer behöva terapi för det här.

Nå, Spjuvern hade briljant nog tagit med sig genomfryst kött. Så vd gör man då inte om att stoppa det i micron, dessvärre var petters micro lika ivrig som dess ägare i bilkörning, Efter några minuter öppnade spjuvern luckan, hoppade baklänges ungefär en meter och skrek förskräckt "Köttet är ju för fan tillagat"
Köttklumpen hamnade från micron kokande in i frysen, detta efter att jag slitit bort plasten som männen briljant nog inte plockat bort  av någon outgrundlig anledning. En lätt touch av plastiga kemikalier blev en extra krydda till middagen.
Karlarna försvann ett tag genom dörren och jag tog min kvinnliga plikt på yttersta allvar och lagade maten fort som fan innan de kom tillbaka för att förhindra ytterligare en katastrof.
Det blev ätbart och med den starka beasåsen till och med rätt gott.

Sedan satte vi oss då i vardagsrummet och inte mycket har hänt efter det, Spjuvern har gått iväg till ett annat rum för ett av sina hemliga samtal med min ko. Deras relation har nått ett nytt stadie sedan han såg hennes underliv på min toalett i helgen. Å andra sidan kan man väl inte klandra dom, fler folk borde visa varandra sina kön för att bygga på sin reklation eller alternativt ta ett steg vidare i en vänskap som avstannat. Om man bara kunde göra som dom, visa skrautten och skratta åt det hela så har man liksom  en god start, ingenting blir för pinsamt att prata om efter en sådan sak.


Nu måste jag dock försöka lösa mysteriet hur fan jag ska ta mig till Boden, jag är inte helt nöjd med den sits jag nu befinner mig i.

22.16
Djupt skakad av bilresan tillbaka till bussstation, som om möjligt faktiskt var mer obehaglig än resan till petter steg jag på jokkmokksbussen. skakig i kroppen och med en klump av illamående högt uppe i halsen. När jag trodde att allt var lugnt och att nerverna lagt sig i en normal bana i min kropp så skulle jag då plötsligt hoppa av, nu är jag visserligen inte någon rutinerad bussåkare men det hela var ändå väldigt pinsamt. Paniken infann sig när jag inte hittade rätt knapp för avstigning (när faan ändrade dom från de stora gul/röda knapparna man omöjligt kunde missa?) så jag petade på den kanske 15åriga jokkmokksgangstern brevid mig och sa generat "eeh... var trycker man för att stiga av?"
han försökte att inte flina, men hans försök till förstående min var ännu värre att hantera, så petade han på en blipp i mitten av alla knappar. Jag blev utskrattad av ett gäng småbrudar, (också på väg mot jokkmokk värt att notera. Så man kan ju undra vem som borde skratta va!)
Med skam på mina kinder och med ett brinnande hat riktat mot petter och hans mindre högklassiga körkunskaper fick jag tag i min ko. Spydde ur mig all jävulskap denna onda man utsatt mig för men hejdades efter ett tag, något var inte helt rätt med kossan. Det visade sig att hon just fått veta att en släkting dött
"Jag känner att mina problem kanske inte avr så intressanta nu .. ehee.."
"Nä, faktiskt inte"

Två grovt pinsamma situationer på mindre än fyra minuter. Fantastiskt.
Kossan verkar ska bli omhändertagen av sina göteborska superhjältar och jag ska hem nu från gummibollen mot min man,. jag behöver nog hans omsorger mer än någonsin, och på vägen hägrar jag en statoillatte.

Fred på jorden.

Nu på fredag händer det något helt fantastiskt och storslaget, Spjuvern i kombination med jag fyller år någorlunda samtidigt, tjugoåtta samt tjugofyra hedersvärda år fyller vi. Och vi inbjuder prinsar & prinsessor till kalas. (Observera högt älskade släkt och familj att ni också ska få ett kalas. Ett mer anständigt där folk inte intar alkoholhaltiga drycker) Det här kalaset blir då för våra vänner, prinsarna & prinsessorna. Tiden är väl på kvällen någongång och jag antar att jag ska försöka få någon annan att ställa upp med lägenhet. Min snedtakade våning är inte ens byggd för att kunna ha ett sexliv utan att grannarna nästan kan veta precis vad man gör.

Anyway, nu ska jag återgå till att babyfiera gummibollens lägenhet och förhoppningsvis ta mig hemåt och i säng någongång.
Min käre Sämy har fyllt mig med färg och "köttat" mig i några timmar under dagen, så jag tror min lätta huvudvärk & illamående mest beror på att jag borde äta någon form av middag.

Peace



btw...


Det där djuret dissade min blogg igår, det är ok
MED TANKE PÅ ATT JAG KRÄKTES AV DINA VITLÖKSTOMATER!!!!!!!!!!!!!!

Det är mulen morgon och torsdag, Jag har med viga och kattlika rörelser tagit mig hem till min gummiboll för att stjäla frukost och dokumentera gårdagens bravader. Jag tänker katt idag, allt för att skjuta undan bilden av mig själv som en sengångare och den lilla detaljen att jag spydde mjölk i min egen hand i gummibollens kök. Glamorösare än så kan det omöjligt bli. Nåväl, steg ett är således avklarat. Frukost i magen och tangentbord under mina fingrar (Vilka ständigt gör sig påminda att jag verkligen, och då menar jag veeeerkligen måste fixa mina naglar snart)

Onsdag 1 april, Klockan någonstans mellan 11.20 och 11.40
"När Mylfen rör sig står blixten stilla"
Sällan har jag varit så arg som när jag mötte upp Tobbe, oftast kallad "Djuret" i bloggkretsarna och Spjuvern på Opalen, Tack vare inkompetenta studievägledare & lika ointresserad rektor så har bara två av fyra lärare på skolan informerats om varför jag varit borta och således haft godkänt frånvaro. Min otrevliga engelskalärare var den som fått mig på mitt inte alltför klämkäcka humör, men svårt att vara arg när Djuret är vid gott mod, Solbrun, lätt rosenkindad och med sin nya atletiska kropp visade han med stora smidiga gester hur hans nya träningsmaskin fungerar, Sedan lämnade han oss dessvärre ganska hastigt för att fara vidare på ett av sina hemliga uppdrag, Lika fort som jag såg honom var han alltså borta. Kvar var Spjuvern tillsammans med mig, Inte helt nöjd med sin situation byggdes hans redan höga ångestnivå upp till eb kritisk gräns, men  alla har vi någon högre makt som ser över oss, en så kallad skyddsängel. Spjuvern, trots sina  mörka tankar & trubadurtendenser är inget undantag, en vänlig bodensare i gul t-shirt räddade honom genom att ge oss båda varsin cigarett i handen, spjuvern kontrade snabbt med att skickligt ge mig pengar till en latte. och sedan var balansen återställd, Jag var inte längre i det stadie att jag hotade sprängas.

Glad i hågen drog vi oss vidare till Julie där vi packade upp Djurets hemmagjorda matsäck åt Spjuvern. Det var den mest spännande blandning av mataktiga tingest jag någonsin sett i mitt liv, eller som jag sa med förundran i rösten "Det... Det är som något snusmumriken tar med sig till mumindalen efter vintern"
Jag & Spjuvern delade måltiden som kändes väldigt gammeldags, och av någon anledning ändå en större symbolik, Vi kom fram till att det var någon form av kristerlig måltid. och symboliken analyserade vi sen att det var där som Spjuvern tog ett litet men ack så stort steg ut ur ångestträsket och valde att göra något positivt och livsbejakande av sin dag istället för att fortsätta sin påbörjade syndiga vana och falla för alkoholens lockelse trettiosextimmartill!!!!!!!!!
Nej, Spjuvern fick någon form av uppenbarelse, bestämt slog han sin knutna näve i bordet och viskade för sig själv "Nu får det banne mig vara nog" så tyst att ingen hörde det tillade han ett amen.
Julie var inte alls lika peppad på livet som vi blev av vår nytillkomna lycka, så vi lämnade henne bland sina amöbor, amfibier och allt annat spännande som kretsar i hennes huvud dessa hårt studerande dagar och med sina djupa tankar på livets upp & ned gång. Stackars Julie, jag borde nog fara dit en sväng idag och se så hon inte fallit i någon form av galenskap.

I solen promenerade jag & Spjuvern, Det droppade från taken & jag gick omedvetet mot röd gubbe och där brast mitt hjärta och min envisa uppfattning om att jag är en god människa som i alla fall inte går mot rött. Nåväl, detta gottgjorde min kamrat på något sätt genom att utföra bankärensen, efter mycket tankeverksamhet om var vi skulle snika oss mat bland annat så hamnade vi hos någon som hette skallen. Jag var rädd redan första gången han nämnde hans namn. Tyckte väl inte att "Skallen" lät som någon alltför sympatisk människa  att dela en måltid med, Först tänkte jag att han var någon form av farlig gangster (Och då menar jag inte som en "gangster" är i Boden, utan faktiskt en riktig en. Undercover, i Boden. Således, bodens första och enda riktiga gangster)
 i trappen ändrade jag mig, kom fram till att jag kan inte gå omkring och vara rädd. bestämde mig för att han kanske var nazist, då är jag inte längre rädd utan då blir jag arg & stark.

Det var varken någon gangster eller nazist utan en människa med en massa brunt hår och ett lätt förvirrtat uttryck som med sin uppgivenhet fick mig att se ett själslig brodersband till Spjuvern. Helt ofarlig alltså, Jag fick pasta & ketchup och kunde äta utan att oroa mig för någonting, trodde jag. Tills någon ilsk bygggubbe som redan nu är jävligt less på den här gallerian, övervägde att vrida lite på lyftkranen och attackera fönsterrutan "Det här har jag nyss sett på Csi" sa jag med andan i halsen och tänkte att nu... nu dör jag...
Det gjorde jag såklart inte, och jag begav mig vidare med min färdkamrat Spjuvern, Vi hamnade hemma hos mig där jag placerade honom framför Ice Age 2 och gav honom en krokodil som gåva. (han kramade sin nyfunne vän hela dagen. Den fick ett namn också, jag minns bara inte vad. Och han beskrev krokodilen som en värmeklimp mot bröstet. Det känns så bra att kunna underlätta för någon)

Efter många om och men samt en försvunnen tesil senare så kom min man förbi och lämnade nycklarna till sin studio. jag tog snabbt på mig mina pastellfärgade städkläder och utrustade med diverse olika citronluktande rengöringsmedel, svampar & trasor begav vi oss till studion.
Spjuvern gömde sig under några långa minuter i micbåset tillsammans med min Ko i telefon, det hade kunnat vara något intimt samtal om det inte vore för att jag varje gång jag gick förbi hörde orden "Heroin" eller "Folk förstår ju liksom inte att man kan dö av det, och det är ju såklart ett problem"

Det var inget vidare hett samtal utan en radiointervju om droger, Efter att han gjort den goda gärningen så hjälpte han mig, Han kämpade på med den ylande dammsugaren utan uppsugningsförmåga medan jag förklarade för honom att den yttersta kärleksförklaringen man kan ge sin man är att skura hans toalett, Jag ångrade mig visserligen någon halvtimma senare när jag dessutom torkade saliv i micbåset. men Spjuvern som är en klok man förstod min poäng och fortsatte att tappert inte göra ett enda protestljud under hela den ingående städningen av studion. När jag sedan hittade honom med en tom blick i hallen, så brast mitt hjärta och jag kände hur alla mina moderskänslor blommade upp "Hur är det, gråter du?"

han såg på mig, med den där otroligt sorgsna blickem, Blicken som sa "Förlåt, jag orkar inte mer. Jag vill dö nu"
och han svarade ynkligt
"Ja, nästan"

Vi skyndade på med det sista, sedan gick vi upp och lagade oss lite pyttipanna,
Spjuverns humör återvände och han fann sig en bekväm ställning på golvet bland blåbär&jordgubb puffen tillsammans med sin krokodil, Så skickligt och självklart låg han där att han efter några timmar fick avancera till att bli en märklig del av familjens inredning.
När jag var nära svältgränsen igen kom slutligen mannen med pizza som tack för hjälpen, Det var helt fantastiskt och jag kan inte riktigt förstå hur en pizza kan skänka en människa så mycket glädje.
Nåväl, Spjuvern försvann efter ett tag med bussen till det dekadenta luleå, och jag ber till högre makter att han ska hålla fast vid tanken på alla hans goda gärningar & inte falla tillbaka i någon form av misär.

När vi skulle sova så kom det plötsligt ett märkligt ljud, ett ljud som fick mannens paranoida och överbeskyddande sida att vakna till liv. "Det är någon i lägenheten... tänk om det är spjuvern"
"va?"
Han lutade sig förtroligt ännu närmare mig och såg lätt panikslagen ut "Tänk... tänk om han har flippat och gömt sig i barnens rum.. han kan göra sånt, man vet aldrig"

Det slutade med att vi gick på jakt efter spjuvern, när vi inte hittade någon spjuver så fortsatte han ändå, när han kollade igenom skafferiet fullt allvarlig kände jag att han gått lite för långt, men han kom såklart med en logisk förklaring att han är ju så liten att han hade kunnat klämma in sig där.

Slutligen somnade vi, Förklaring till rubriken kan dock vara på sin plats. Den myntades av det tidigare nämnda "Djuret" under ett samtal där han först tyckte vi skulle städa hans lägenhet efter studion, Jag sa att det var väl inga problem. Då blev han rädd och sa att det inte skulle finnas en chans att han släppte in oss där själv. Vi var en såkallad "Livsfarlig kombination"

fred på jorden!

http://www.finest.se/userBlog/?uid=31080