mylf

Bloggsammansvärjningen är ett faktum, med Spjuvern hoptryckt i soffhörnet och petters tår diskret instuckna under hans skinkor sitter jag i en fåtölj brevid och begrundar detta märkliga faktum, Jag sitter i Luleå, en stad jag sällan besöker. Inte helt utan anledning, jag hatar denna blåsig stad med stockholms komplex. Här ute där jag nu sitter är inte storebror syndromet så otroligt påtagligt. I alla fall, Jag satt tidigare idag hos my dear Julie då Spjuvern gav mig inbjudan att äta entrecote, och jag bangar inte kötträtter. Min gode vän David gav mig både Latte och skjuts till luleå,
när spjuvern mötte upp mig så var allt väl, solen sken & han gav ett normalt lätt förvirrat intryck. Sedan tutade en bil och obehaget började kännas redan när jag öppnade bildörren, trots min hastiga "jag är fruktansvärt bilrädd och blir lätt åksjuk" så gav chaffören i fråga mig inte mycket för den frasen, utan mer en lätt nonchalant axelryckning och sedan ett "ahmen jag kör försiktigt"

Det visade sig att han ljög rätt fort och att människan i fråga var rätt ond. Att djuret är hans bror kan man inte tro, Han är som skönheten och mannen bakom ratten var odjuret, Jag var helt övertygad om att detta skulle bli min sista resa i livet, aldrig har jag blivit så glad som då jag såg en polisbil och påpekade detta, svaret blev inte det jag önskade "Svänger dom blir det biljakt" Han såg dessutom för nöjd ut för att jag skulle känna mig helt trygg.

Oroväckande nog fick jag nyss ett sms från min man som inte får tag i bil för säker hämtning tillbaka till tryggheten, Jag kommer behöva terapi för det här.

Nå, Spjuvern hade briljant nog tagit med sig genomfryst kött. Så vd gör man då inte om att stoppa det i micron, dessvärre var petters micro lika ivrig som dess ägare i bilkörning, Efter några minuter öppnade spjuvern luckan, hoppade baklänges ungefär en meter och skrek förskräckt "Köttet är ju för fan tillagat"
Köttklumpen hamnade från micron kokande in i frysen, detta efter att jag slitit bort plasten som männen briljant nog inte plockat bort  av någon outgrundlig anledning. En lätt touch av plastiga kemikalier blev en extra krydda till middagen.
Karlarna försvann ett tag genom dörren och jag tog min kvinnliga plikt på yttersta allvar och lagade maten fort som fan innan de kom tillbaka för att förhindra ytterligare en katastrof.
Det blev ätbart och med den starka beasåsen till och med rätt gott.

Sedan satte vi oss då i vardagsrummet och inte mycket har hänt efter det, Spjuvern har gått iväg till ett annat rum för ett av sina hemliga samtal med min ko. Deras relation har nått ett nytt stadie sedan han såg hennes underliv på min toalett i helgen. Å andra sidan kan man väl inte klandra dom, fler folk borde visa varandra sina kön för att bygga på sin reklation eller alternativt ta ett steg vidare i en vänskap som avstannat. Om man bara kunde göra som dom, visa skrautten och skratta åt det hela så har man liksom  en god start, ingenting blir för pinsamt att prata om efter en sådan sak.


Nu måste jag dock försöka lösa mysteriet hur fan jag ska ta mig till Boden, jag är inte helt nöjd med den sits jag nu befinner mig i.

22.16
Djupt skakad av bilresan tillbaka till bussstation, som om möjligt faktiskt var mer obehaglig än resan till petter steg jag på jokkmokksbussen. skakig i kroppen och med en klump av illamående högt uppe i halsen. När jag trodde att allt var lugnt och att nerverna lagt sig i en normal bana i min kropp så skulle jag då plötsligt hoppa av, nu är jag visserligen inte någon rutinerad bussåkare men det hela var ändå väldigt pinsamt. Paniken infann sig när jag inte hittade rätt knapp för avstigning (när faan ändrade dom från de stora gul/röda knapparna man omöjligt kunde missa?) så jag petade på den kanske 15åriga jokkmokksgangstern brevid mig och sa generat "eeh... var trycker man för att stiga av?"
han försökte att inte flina, men hans försök till förstående min var ännu värre att hantera, så petade han på en blipp i mitten av alla knappar. Jag blev utskrattad av ett gäng småbrudar, (också på väg mot jokkmokk värt att notera. Så man kan ju undra vem som borde skratta va!)
Med skam på mina kinder och med ett brinnande hat riktat mot petter och hans mindre högklassiga körkunskaper fick jag tag i min ko. Spydde ur mig all jävulskap denna onda man utsatt mig för men hejdades efter ett tag, något var inte helt rätt med kossan. Det visade sig att hon just fått veta att en släkting dött
"Jag känner att mina problem kanske inte avr så intressanta nu .. ehee.."
"Nä, faktiskt inte"

Två grovt pinsamma situationer på mindre än fyra minuter. Fantastiskt.
Kossan verkar ska bli omhändertagen av sina göteborska superhjältar och jag ska hem nu från gummibollen mot min man,. jag behöver nog hans omsorger mer än någonsin, och på vägen hägrar jag en statoillatte.

Fred på jorden.