mylf

Egentligen borde jag använda den här tiden till att plugga. barnens sjukdomar, lättare kriser och en väns bortgång har stått en aning i vägen för mitt studerande. Och eftersom jag mår dåligt av att jag vet att jag borde ta tag i psykologin, men ändå inte gör det.. Får mitt bloggande att verka ännu mer märkligt.
Men nu är det dags att skriva, det är dags att göra slag i saken och försöka med ord att förklara det där mäktiga och ångestframkallande som jag upplevde för inte ens tre månader sedan. Det största i livet, det som jag nu fått genomgå(genomlida kanske är ett bättre ord) tre gånger.

Jag minns att det var morgon, tidig sådan. Värkarna hade avtagit för att någon korkad sköterska fått för sig att jag behövde sova. Sova? Jag skulle ju föda barn. Min bebis skulle ju komma, jag hade gått med det där jäkla ståbordet i korridoren en hel natt med min man. Så säger hon att jag ska sova? Snäll som jag var så svalde jag ialla fall de små piller hon gav mig, och bara några timmar senare befann jag mig grinandes i bilen påväg tillbaka till Boden, fortfarande med en enorm mage och en uppriven man som inte fått sova på ett dygn. jag grät, och jag grät och trodde nog aldrig jag skulle sluta gråta. "bebisen kommer inte, jag kommer inte få min tjej!"

"Men hon ska ju inte födas ännu.." försökte han kontra, i det upplösta tillstånd jag befann mig i gjorde hans "okänslighet" att jag grät ännu mer. Väl hemma pratade jag med mamma, mamma tröstade och fick mig att till slut vagga mot sängen och somna bredvid min man. Några timmar sedan vaknade jag igen, det brände i magen, det slet i magen, jag kunde inte andas av smärtan som för varje värk stegrade. och jag vankade, runt i lägenheten. Plockade leksaker i pojkarnas rum och försökte föra en konversation med mina väninnor på telefon. I efterhand har jag ingen aning om vad jag sa, förmodligen något ovesäntligt. Linn har berättat att hon aldrig hört någon ha så ont, så smärtan tycks ha förmedlats väl över telefon ändå.

Vid klockan 15 väckte jag John, jag hade en trasslig lapp jag rivit av från ett brev från försäkringskassan där jag skrivit ned klockslagen mellan värkarna. Det gick mellan 2 till 5 minuter, jag hade hunnit ringa pappa också. För jag skulle bestämt ha pizza innan jag åkte någonstans.
pappa slutade klockan 16 och var framme med pizzan fort. När jag låg och kved över stolarna och skrek efter morfin såg min man mycket undrande ut. Nästan som att han inte vågade hoppas på att karusellen skulle vara över, sist fick vi ju åka hem. Bara för några timmar sedan.

klockan 17.00 var vi inne i ett förlossningsrum
"OJ! du är ju öppen 8centimeter, du verkar ha väldigt ont.. vi kommer nog ta hål på hinnan så det här går över fort. du har varit igång länge"
Inte före då tändes ett ljus i hans ansikte, tafatt försökte han krama min hand och matade mig med saft ur sugrör medan jag låg där och önskade mig död.
han frågade om han kunde röka, "Jaadåå... gå och röök du, det är ju huuur lugnt som helst" svarade jag under tiden som barnmorskorna tröck in droppnålar och gick igenom mina tidigare journaler från natten.
Jag vände mig till sittandes och försökte andas genom värkarna, coachad av barnmorskans mjuka röst. Så hör jag hur hon viskar till en annan "Vi måste ta hål på hinnan nu, men frågan är om vi inte ska vänta en stund så han hinner tillbaka innan bebisen kommer"

Jaha? vaddå? var hon ute redan? eller halvvägs? I samma stund kom John, sedan gick allt så fort efter att de stack in den där vidriga saken för att ta hål på hinnan. Allt är mest i ett töcken, jag hörde ett djur vråla... ett monster gömt någonstans i rummet och en massa diffusa röster som mummlade "andas genom värken, andas" en av rösterna var bekant, jodå.. det var John, och djuret.. det skadeskjutna, det kom från mig. Jag blev rädd för en stund, kan en människa låta sådär? Så otroligt förkrossad och slagen i spillror. Kan jag med min ljusa lilla röst verkligen frambringa sådana ljud? Monsturöst och tagen från djupet av ett mycket mörkt hål där det förmodligen bara vilar dödsångest. Det kunde jag.

"hjärtljuden sjunker" Jag vaknade till. bebisen mådde dåligt, krystandet avtog, jag orkade inte. Skrek att jag hade så satans ont i nacken, så jääävla ont i nacken! (Ont i nacken? det var väl egentligen det sista jag behövde vråla om. Jag var i full gång att få ut en levande människa ur min kropp & jag gnällde över nackont och att kudden låg dåligt?) Bebisen då? en mask tröcks mot ansiktet, jag slog bort den. De försäkrade att det bara var extra syre till mig och barnet. bebisen behövde det, min lilla tjej som snart skulle komma & mådde dåligt behövde syre. Jag tog den jävla masken, försökte andas men fick samma klaustrofobiska känsla som jag fått de tidigare förlossningarna då de försökt trycka i mig lustgas mot min vilja.

Två.. tre.. jag vet inte hur många som var i rummet. Jag sket egentligen i vilket, det var något gorm ialla fall, de bad om ursäkt för någonting.- Jaha hade de bytt personal? Många förlossningar samtidigt & kaos på avdelningen? vad spelade det för roll vem som tog ut mina unge bara hon kom ut
"BRA BRA, håll ut sista feeem! Kom igen, du fixar det här, fyfan vad BRAAA håll uuut heeeela värken"
En fotbollssupporter? Varför i helvete är det em fotbollshuligan på min förlossning? Det var John! Jag drog honom över mig, klöste in naglarna i hans skinn på ryggen strax nedanför öppningen på T-shirten som luktade svagt av svett och var rätt fuktig. Jag hade nästan glömt bort honom, men jag höll, jag skrek och plötsligt var allt tomt.
Tomt och lugnt och så skönt... Så vaknade tomheten till liv, rummet fick färg och människorna ansikten. Ett skrik som aldrig tog slut, ett skrik som inte var mitt. En mycket klarare stämma, en mycket mer bestämd och ilsken. Ljus, liten, spröd. Min dotter lades upp på mitt bröst, jag skrattade, eller grät eller kanske både och.

Mirja hade kommit, hon låg där på mitt bröst och skrek så underläppen darrade.
Jag såg på John, och insåg att vi var lika nyförlösta båda två. Hans ansikte var rent, lycklig, lättad.
Jag bara låg där, och var fylld av enbart ren kärlek medan navelsträngen klipptes och lakan byttes.

När Gud prövar människan så ser han till att göra det ordentligt.
Veckan som har varit har gått i kaosets tecken, när jag trodde att allt som kunde hända hänt så nåddes jag av den nyhet jag minst av allt kunde vänta mig.
Det var under en av de dagar då vi helt vänt dygnet, de stora barnen var borta så jag & min man låg och grisade i sömnen. Halvt sovandes, halvt medvetandes så hörde jag honom säga att en vän var död.
Jag blev förbannad, sa åt honom att man inte ljuger om sådant.. Ihoptrasslad i täcke och nattröja dundrade jag upp, gick runt med kallt golv under fotsulorna och försökte samla tankarna. Första reaktionen var att ta reda på om det stämde. Det stämde - fel svar.
andra reaktionen var att äta, mala sönder mackorna som inte smakade ett skit under sammanbiten tystnad. När jag öppnade munnen var jag ohövlig och onödigt frostig. Bytte blöja på min jollrande prinsessa med skakande händer. Det är märkligt vilken reaktion man får då sorgebud kommer, det finns ingen förberedelse.

helgen har gått åt till att försöka mala in det som hänt, trycka in det under pannbenet och verkligen -förstå- vad som hänt. Än så länge utan någon större verkan, Jag vet rent faktamässigt men känslomässigt har det inte nått fram på långa vägar.
På detta så eskalerade Leos förkylning, han har feber & hostar, ont i kroppen och öroninflammation. jag lurar i honom medicin med fula knep då den viljestarka lilla killen inte alls tycker att det är roligt eller kan förstå att det hjälper till att ta bort det onda. Nu ligger han och sover bredvid John i vår säng, båda i en djupt sovande och utsträckt pose. Mirja snusar hon också, jag själv försöker plugga men gav efter för skrivandet en stund. en välbehövd paus bara för mig själv.
Han är borta, och det enda som finns kvar att göra är att minnas honom och vara tacksam för den tid vi kände varandra. saknaden kommer alltid finnas.

Idag har jag varit vid gott humör, studierna är oerhört intressanta. Så därför gör det inte så mycket att jag måste sitta uppe nu och läsa psykologin. Rutinerna är på plats igen och bara av den lilla saken så mår jag så otroligt mycket bättre. Kärleken till min familj växer sig mer & mer stark för var dag som går, Mirja utvecklas i en rasande fart såsom bebisar sig bör. När vi provade hennes pilotmössa som hon hade som nykläckt idag så nådde den inte över huvudet, utan for sakta upp som en rosa topp på skallen =)

Snart är det julafton, sedan dop, och pluggande och vardagslivet i allmänhet.
Förutom att ekonomin i sedvanlig ordning inte är den roligaste, och allt det tragiska som inträffat.. så inser jag ändå att vi är på rätt spår. Livet är till att tas till vara på.
Och en dag kommer jag kunna slappna av och se tillbaka på den här mörka december månad och stå som en starkare människa. Ytterligare en gång.

Fred

I sedvanlig odning sitter jag med min bloggpartner in Crime - Mirja
Hon gör märkliga ljud och viftar lätt irriterat med sin knubbiga hand i det mycket tuffa beslutet - sova eller gnälla för sakens skull (bara för att man är en bebis och kan)
Jag försöker sammanfatta veckan som gått och kan bara konstatera att den har varit en välbehövd mardröm. ett litet wake up call, ett litet - tro inte att bara för att livet är kul så får du slappna av. Vissa människor är födda olycksfåglar, men trots lite sargade vingar så flyger jag bra. idag har jag landat på en gren och pickar lite i de ruggade fjädrarna. Allt som kan hända ungefär har hänt just den här veckan, självklart har min kära sjuring lämpligt nog varit sjuk i den flashiga Nya influensan. Så nu vet vi hur den fungerar, nå.. jag står fortfarande på benen men kan konstatera att min redan inte alltför tunga vikt har raserats ytterligare. Vilket stör mig då jag hade tänkt hålla en värdig vikt som en trebarnsmamma sig bör (och ni vet ju att i dagens samälle får det inte vara jobbigt att vara smal - då är man dålig, för det är så hemskt för alla överviktiga och tacksamhet är vad man ska känna om man är för smal, eh?)

Självklart har detta även medfört att mitt dygn helt vänts åt fel håll. natt & dag är lite samma sak, så jag gör nu ett tappert försök att återfå balansen innan nästa vecka som kommer vara vanlig vecka med skola, dagis och fan&hans moster. Plus att jag börjar min psykologikurs så det är bara att hålla sig stark och trotsa dygnes makt.

äh, det hjälper inte att gnälla.. bara ta sig i kragen och fortsätta vidare.