Prövningar
När Gud prövar människan så ser han till att göra det ordentligt.
Veckan som har varit har gått i kaosets tecken, när jag trodde att allt som kunde hända hänt så nåddes jag av den nyhet jag minst av allt kunde vänta mig.
Det var under en av de dagar då vi helt vänt dygnet, de stora barnen var borta så jag & min man låg och grisade i sömnen. Halvt sovandes, halvt medvetandes så hörde jag honom säga att en vän var död.
Jag blev förbannad, sa åt honom att man inte ljuger om sådant.. Ihoptrasslad i täcke och nattröja dundrade jag upp, gick runt med kallt golv under fotsulorna och försökte samla tankarna. Första reaktionen var att ta reda på om det stämde. Det stämde - fel svar.
andra reaktionen var att äta, mala sönder mackorna som inte smakade ett skit under sammanbiten tystnad. När jag öppnade munnen var jag ohövlig och onödigt frostig. Bytte blöja på min jollrande prinsessa med skakande händer. Det är märkligt vilken reaktion man får då sorgebud kommer, det finns ingen förberedelse.
helgen har gått åt till att försöka mala in det som hänt, trycka in det under pannbenet och verkligen -förstå- vad som hänt. Än så länge utan någon större verkan, Jag vet rent faktamässigt men känslomässigt har det inte nått fram på långa vägar.
På detta så eskalerade Leos förkylning, han har feber & hostar, ont i kroppen och öroninflammation. jag lurar i honom medicin med fula knep då den viljestarka lilla killen inte alls tycker att det är roligt eller kan förstå att det hjälper till att ta bort det onda. Nu ligger han och sover bredvid John i vår säng, båda i en djupt sovande och utsträckt pose. Mirja snusar hon också, jag själv försöker plugga men gav efter för skrivandet en stund. en välbehövd paus bara för mig själv.
Han är borta, och det enda som finns kvar att göra är att minnas honom och vara tacksam för den tid vi kände varandra. saknaden kommer alltid finnas.
Idag har jag varit vid gott humör, studierna är oerhört intressanta. Så därför gör det inte så mycket att jag måste sitta uppe nu och läsa psykologin. Rutinerna är på plats igen och bara av den lilla saken så mår jag så otroligt mycket bättre. Kärleken till min familj växer sig mer & mer stark för var dag som går, Mirja utvecklas i en rasande fart såsom bebisar sig bör. När vi provade hennes pilotmössa som hon hade som nykläckt idag så nådde den inte över huvudet, utan for sakta upp som en rosa topp på skallen =)
Snart är det julafton, sedan dop, och pluggande och vardagslivet i allmänhet.
Förutom att ekonomin i sedvanlig ordning inte är den roligaste, och allt det tragiska som inträffat.. så inser jag ändå att vi är på rätt spår. Livet är till att tas till vara på.
Och en dag kommer jag kunna slappna av och se tillbaka på den här mörka december månad och stå som en starkare människa. Ytterligare en gång.
Fred
Veckan som har varit har gått i kaosets tecken, när jag trodde att allt som kunde hända hänt så nåddes jag av den nyhet jag minst av allt kunde vänta mig.
Det var under en av de dagar då vi helt vänt dygnet, de stora barnen var borta så jag & min man låg och grisade i sömnen. Halvt sovandes, halvt medvetandes så hörde jag honom säga att en vän var död.
Jag blev förbannad, sa åt honom att man inte ljuger om sådant.. Ihoptrasslad i täcke och nattröja dundrade jag upp, gick runt med kallt golv under fotsulorna och försökte samla tankarna. Första reaktionen var att ta reda på om det stämde. Det stämde - fel svar.
andra reaktionen var att äta, mala sönder mackorna som inte smakade ett skit under sammanbiten tystnad. När jag öppnade munnen var jag ohövlig och onödigt frostig. Bytte blöja på min jollrande prinsessa med skakande händer. Det är märkligt vilken reaktion man får då sorgebud kommer, det finns ingen förberedelse.
helgen har gått åt till att försöka mala in det som hänt, trycka in det under pannbenet och verkligen -förstå- vad som hänt. Än så länge utan någon större verkan, Jag vet rent faktamässigt men känslomässigt har det inte nått fram på långa vägar.
På detta så eskalerade Leos förkylning, han har feber & hostar, ont i kroppen och öroninflammation. jag lurar i honom medicin med fula knep då den viljestarka lilla killen inte alls tycker att det är roligt eller kan förstå att det hjälper till att ta bort det onda. Nu ligger han och sover bredvid John i vår säng, båda i en djupt sovande och utsträckt pose. Mirja snusar hon också, jag själv försöker plugga men gav efter för skrivandet en stund. en välbehövd paus bara för mig själv.
Han är borta, och det enda som finns kvar att göra är att minnas honom och vara tacksam för den tid vi kände varandra. saknaden kommer alltid finnas.
Idag har jag varit vid gott humör, studierna är oerhört intressanta. Så därför gör det inte så mycket att jag måste sitta uppe nu och läsa psykologin. Rutinerna är på plats igen och bara av den lilla saken så mår jag så otroligt mycket bättre. Kärleken till min familj växer sig mer & mer stark för var dag som går, Mirja utvecklas i en rasande fart såsom bebisar sig bör. När vi provade hennes pilotmössa som hon hade som nykläckt idag så nådde den inte över huvudet, utan for sakta upp som en rosa topp på skallen =)
Snart är det julafton, sedan dop, och pluggande och vardagslivet i allmänhet.
Förutom att ekonomin i sedvanlig ordning inte är den roligaste, och allt det tragiska som inträffat.. så inser jag ändå att vi är på rätt spår. Livet är till att tas till vara på.
Och en dag kommer jag kunna slappna av och se tillbaka på den här mörka december månad och stå som en starkare människa. Ytterligare en gång.
Fred
Kommentarer
Trackback
