Idag är en bra dag.
Jag är verkligen otroligt dålig på det här med att sova, när jag väl kommit in i mina vardagsrutiner så har jag en klocka inställd i huvudet. River sov hos farmor igår och John hängde med Leo då föräldramötet gällande parkskolans nedläggning som väntat drog ut på tiden. Eftersom Leo går dagis och således inte har skolplikt som sin äldre bror såg jag fram emot en lite senare morgon innan han skulle lämnas, så blev det inte. Klockan 06.00 slog jag upp mina ögon och kunde omöjligt somna om, så Leo hamnade på dagis vanlig tid ialla fall.
På vägen dit passade vi på att lämna in namnlistor mot nedläggningen på fritids, hjälpte en kvinna som ramlade ut från trappsteget på vägen och kände mig som en bra människa redan innan klockan hunnit slå 08.00 på morgonen. Idag ser ut att bara bli en hemmadag med städning och vila innan kidsen ska hämtas.
Nu inväntar jag Aden, han har lovat våldgästning såhär på morgonkvisten.
På vägen dit passade vi på att lämna in namnlistor mot nedläggningen på fritids, hjälpte en kvinna som ramlade ut från trappsteget på vägen och kände mig som en bra människa redan innan klockan hunnit slå 08.00 på morgonen. Idag ser ut att bara bli en hemmadag med städning och vila innan kidsen ska hämtas.
Nu inväntar jag Aden, han har lovat våldgästning såhär på morgonkvisten.
Tjockare än dig
Anledningen till varför jag är så grinig skådar ni nedan.
Brist på rubrik
Sitter hos Raymond på svea... Inte mycket nytt härifrån faktiskt, det är en ovanligt lugn dag förmodligen till följd av det grå vädret samt det faktum att det ändå är söndag. Ramadan slutar nu, så muslimerna är vackert klädda och glada. Träffade Aden, Abdi och resterande av den stora familjen och de är alltid som en vitamininjektion, så sjukt sprudlande glada.
Kyrkoval är det dessutom idag, därav häckandet intill OII.
Min man är och köper en volvo. "Ska man ändå bli farsa och leva nå jävla svenssonliv är det väl lika bra med en volvo" var hans slutsats av det hela.
Mina värkar har ökat i styrka de senaste 20 minutrarna.. jag blir vansinnig. Hon får gärna komma nu, hon är ju färdigbakad bara jävligt bekväm av sig.
Sjukt meningslöst inlägg, har ingen inspiration att skriva egentligen.
Konsten att kritisera sig själv
Det slog mig för inte mer än fem minuter sedan, frågan som alla människor någongång frågar sig men som man förmodligen aldrig riktigt får svar på: vem är jag?
Och vem är jag egentligen?
John är och ser på fotboll, barnen är borta och det är så tyst att jag har skruvat upp ljudet på TVn lite extra, Disken hintar om några minuters göromål... men sen då?
jag skaffade barn så tidigt att jag nog aldrig riktigt hann bilda mitt "egna jag" fullt ut. Tiden innan River föddes minns jag i ett blurrigt töcken, en arg tonårstjej med mycket åsikter och ofta åsikter som gick brett isär men som fan alla skulle höra och ta hänsyn till. En tonårstjej som rymde hemifrån, tryckte i sig substanser och hatade världen. En helg i någons famn, en annan under nästkommande.. Det är en tjej jag inte på något sätt kan referera till idag. När River kom ändrades allt, jag upptäckte en värld som var vacker. Där fanns bara jag och den lilla pojken som såg på mig med de klaraste ögon och en vetskap av att här vilar min framtid, här i min famn är en levande varelse som inte klarar sig utan mig, som är fullkomligt beroende och kärleken som växte mellan oss är den som genom de här sju åren har lyckats få mig att gå genom både eld och vatten.
Mina barn har fått mig att kunna gå över lik, bestiga omöjliga bergstoppar och visat mig den yttersta gränsen av kärlek. Men som nu då ingen är hemma, då det bara är jag själv med en trött gravidkropp, godispåse, cola och en TV som skvalar ut pissig reklam... Så vem fan är jag? Utan dessa barn som andas tryggt från sina sängar, utan sällskapet av min man. Vem är jag? Är jag bara mamma? Har jag inte varit mer än mamma alla dessa år? jag, som så övertygat alltid menar att man förvisso alltid är mamma, oavsett var man själv befinner sig i förhållande till sina barn, men att man också är en egen människa som behöver vårdas.
kan jag stå för de orden själv? Kan jag med ärliga ögon betrakta mig här då jag sitter vid datorn och känna att: Där är Martina. Bara Martina som hon är född och skapt av livet.
Jag tror inte det, och jag är nog minst lika beroende av mina barn för min egna överlevnad som de är av mig. Om inte mer. Men vad händer då med mig då den dagen kommer och jag helt plötsligt står där och ser sista barnets flyttlass rulla iväg? För dagen kommer oundvikligen, många år och ingen ide att fundera så mycket över det kan man tycka. Bara ta en dag i sänder.. men jag måste tänka. Jag måste ge mig själv den här väckarklockan, jag måste ge mig en smäll på käften och fundera lite själv.
Men har man bara varit barn, en arg tonårsbrud och därefter mamma.. Så är det faktiskt inte så enkelt som det kan tyckas. Ialla fall inte för mig.
Det är lätt att kritisera andra, men när det kommer till en själv. Då är det helt plötsligt inte lika enkelt.
Och vem är jag egentligen?
John är och ser på fotboll, barnen är borta och det är så tyst att jag har skruvat upp ljudet på TVn lite extra, Disken hintar om några minuters göromål... men sen då?
jag skaffade barn så tidigt att jag nog aldrig riktigt hann bilda mitt "egna jag" fullt ut. Tiden innan River föddes minns jag i ett blurrigt töcken, en arg tonårstjej med mycket åsikter och ofta åsikter som gick brett isär men som fan alla skulle höra och ta hänsyn till. En tonårstjej som rymde hemifrån, tryckte i sig substanser och hatade världen. En helg i någons famn, en annan under nästkommande.. Det är en tjej jag inte på något sätt kan referera till idag. När River kom ändrades allt, jag upptäckte en värld som var vacker. Där fanns bara jag och den lilla pojken som såg på mig med de klaraste ögon och en vetskap av att här vilar min framtid, här i min famn är en levande varelse som inte klarar sig utan mig, som är fullkomligt beroende och kärleken som växte mellan oss är den som genom de här sju åren har lyckats få mig att gå genom både eld och vatten.
Mina barn har fått mig att kunna gå över lik, bestiga omöjliga bergstoppar och visat mig den yttersta gränsen av kärlek. Men som nu då ingen är hemma, då det bara är jag själv med en trött gravidkropp, godispåse, cola och en TV som skvalar ut pissig reklam... Så vem fan är jag? Utan dessa barn som andas tryggt från sina sängar, utan sällskapet av min man. Vem är jag? Är jag bara mamma? Har jag inte varit mer än mamma alla dessa år? jag, som så övertygat alltid menar att man förvisso alltid är mamma, oavsett var man själv befinner sig i förhållande till sina barn, men att man också är en egen människa som behöver vårdas.
kan jag stå för de orden själv? Kan jag med ärliga ögon betrakta mig här då jag sitter vid datorn och känna att: Där är Martina. Bara Martina som hon är född och skapt av livet.
Jag tror inte det, och jag är nog minst lika beroende av mina barn för min egna överlevnad som de är av mig. Om inte mer. Men vad händer då med mig då den dagen kommer och jag helt plötsligt står där och ser sista barnets flyttlass rulla iväg? För dagen kommer oundvikligen, många år och ingen ide att fundera så mycket över det kan man tycka. Bara ta en dag i sänder.. men jag måste tänka. Jag måste ge mig själv den här väckarklockan, jag måste ge mig en smäll på käften och fundera lite själv.
Men har man bara varit barn, en arg tonårsbrud och därefter mamma.. Så är det faktiskt inte så enkelt som det kan tyckas. Ialla fall inte för mig.
Det är lätt att kritisera andra, men när det kommer till en själv. Då är det helt plötsligt inte lika enkelt.
Mylf - För provocerande för familjesajterna
Det var mycket länge sedan jag fick ett inlägg raderat från någon sida. Men helt nyss fick jag en häpnadsväckande upptäckt då moderatorn plockat bort mitt inlägg där jag enbart ifrågasatte hur fan bruden bakom trådstarten tänkte när hon skriver nedvärderande om "Unga mammor med dyslexi och som lever på soc"
En stor skara unga mammor lever på soc, och säkerligen en ung skara mammor har även dyslexi. men enligt då den här tjejen så ska man inte ha barn om så är fallet. och då är alltså mitt ifrågasättande av det hon skrivit det som är provocerande? med handen på hjärtat satt jag mest och garvade då jag läste hennes inlägg, för jag kunde verkligen inte tro att tjejen var seriös. Det var hon tydligen. Helt sinnessjukt
Snart ska jag & River masa oss mot hans skola som två trötta maskar som simmat för länge i en regnig gräsmatta, därefter ska jag promenera vidare till Angelina och hänga med Freja hela dagen. kan slå vad om att min sköna Angelina kommer vara sminkad, snygg och iaf ge intrycket av att vara pigg... medan jag ser ut som de dåliga exempel på INNAN bilderna i de flashiga reklamerna för smink, hår och hud produkter.
Lätt vätskefylld och osminkad, luktar förmodligen illa också egentligen (har drömt om förlossning och svettats hela natten i tortyr) men tack & lov finns det parfymer som iaf ger en illusion av att lukta gott,så länge man inte blir alltför intim.
Äh, får duscha innan Sammy penetrerar min kropp med bläck ikväll.
Jag saknar John
Jävla gnäll. Det går över snart.
En stor skara unga mammor lever på soc, och säkerligen en ung skara mammor har även dyslexi. men enligt då den här tjejen så ska man inte ha barn om så är fallet. och då är alltså mitt ifrågasättande av det hon skrivit det som är provocerande? med handen på hjärtat satt jag mest och garvade då jag läste hennes inlägg, för jag kunde verkligen inte tro att tjejen var seriös. Det var hon tydligen. Helt sinnessjukt
Snart ska jag & River masa oss mot hans skola som två trötta maskar som simmat för länge i en regnig gräsmatta, därefter ska jag promenera vidare till Angelina och hänga med Freja hela dagen. kan slå vad om att min sköna Angelina kommer vara sminkad, snygg och iaf ge intrycket av att vara pigg... medan jag ser ut som de dåliga exempel på INNAN bilderna i de flashiga reklamerna för smink, hår och hud produkter.
Lätt vätskefylld och osminkad, luktar förmodligen illa också egentligen (har drömt om förlossning och svettats hela natten i tortyr) men tack & lov finns det parfymer som iaf ger en illusion av att lukta gott,så länge man inte blir alltför intim.
Äh, får duscha innan Sammy penetrerar min kropp med bläck ikväll.
Jag saknar John
Jävla gnäll. Det går över snart.
Ny dag
Barnen är lämnade på skola och dagis, jag har krupit ned i min stora linne/klänning som luktar nytvättat och andas in den nya dagen. Det är otroligt vad mina dagliga morgonpromenader gör mig gott, att gå med River i ena handen och Leos barnvagn i den andra, samtidigt som solen får trädens nya färger att glänsa lite extra. River babblar på om stora såväl som små ting, att prata med en sjuåring är inte alltid det lättaste.. De väljer själva när konversationerna ska vara och i vårt fall är de oftast promenaderna till och från skolan som han ventilerar.
det kanske är tjatigt att läsa om mig och mina barn, men mina barn är de människor som lärt mig mest av allt i livet. de har lärt mig tålamod, kärlek, ömhet, förlåtelse och framförallt vad det innebär att älska en annan människa utan några som helst gränser.
Igårkväll hade River ett vansinnesutbrott utan dess like, han var så arg att när han väl somnade så var det i ren protest tvärs över sängen. jag själv kokade och leo hade svårt att somna av hans gapande, John gjorde det enda rätta och bryggde Te åt sin arga kvinna och hjälpte till att byta av mig i diskutionen med den arga sjuåringen.
men det är inte det som är det intressanta, utan det som kanske framförallt River har lärt mig: Förlåtelse, för nu på morgonen så var allting lugnt igen, min prins var sur som sig bör innan han väl fått på sig kläderna och kravlat sig ur sängen till frukosten. men sedan började vi om på nytt, för med barn går inget annat.. De förstår inte konflikter på det sättet. Ofta har de glömt varför de är så arga och det går inte att fortsätta vara arg när väl ilskan hos barnet lagt sig. det är då man får börja kompromissa och börja om på nytt, vilket vi gjorde idag. en lyckad och mysig morgon.
Nu är det Leos pappavecka, det känns konstigt att han ska vara borta nu. raymond har haft fullt upp de senaste två helgerna så jag har tagit Leo extra, och han är lite som min andra hud just nu. Ett litet plåster som hela tiden är tätt, tätt inpå mamma och andas. I sina utvecklingsstadier har han en tendens att bli väldigt mammig. Nu är inget undantag.
Min snygga man ligger fortfarande i sängen, inom mycket kort hade jag tänkt göra honom sällskap under täcket.
Inte alls en dålig start på dagen.
11.12
Som den hemmafru jag är slopade jag planerna på att krypa ned med min man och har ägnat förmiddagen åt disk och småstädning istället, inte heller så dumt. Vissa dagar är det riktigt mysigt att gå omkring och plocka och fundera över framtiden. Allting går ju så fort nu, ungarna har hunnit bli någorlunda tora och inom en mycket snar framtid så har jag en liten jollrande bebis igen. Det är så fantastiskt!
John har åkt iväg på äventyr med Love och deras mamma, jag själv väntar på att Raymond ska höra av sig så ska vi ta en fika på Hanssons, det blir mysigt. John kommer spendera natten borta, så lite nervöst är det ju ifall bebisen bestämmer sig för att komma inatt. Visserligen är han bara ett samtal bort men i alla fall, jag har inte hunnit tänka så mycket på förlossningen men ju mer värkar jag har under dagarna blir jag plågsamt påmind om hur fruktansvärt jävla ont det gör och hur enormt intensiv smärtan är.
Men å andra sidan vet man att det är en positiv smärta och det är väl det som är drivkraften, man är medveten om att man får ut något helt underbart av allting. ett litet liv, storslaget men pyttigt.
det kanske är tjatigt att läsa om mig och mina barn, men mina barn är de människor som lärt mig mest av allt i livet. de har lärt mig tålamod, kärlek, ömhet, förlåtelse och framförallt vad det innebär att älska en annan människa utan några som helst gränser.
Igårkväll hade River ett vansinnesutbrott utan dess like, han var så arg att när han väl somnade så var det i ren protest tvärs över sängen. jag själv kokade och leo hade svårt att somna av hans gapande, John gjorde det enda rätta och bryggde Te åt sin arga kvinna och hjälpte till att byta av mig i diskutionen med den arga sjuåringen.
men det är inte det som är det intressanta, utan det som kanske framförallt River har lärt mig: Förlåtelse, för nu på morgonen så var allting lugnt igen, min prins var sur som sig bör innan han väl fått på sig kläderna och kravlat sig ur sängen till frukosten. men sedan började vi om på nytt, för med barn går inget annat.. De förstår inte konflikter på det sättet. Ofta har de glömt varför de är så arga och det går inte att fortsätta vara arg när väl ilskan hos barnet lagt sig. det är då man får börja kompromissa och börja om på nytt, vilket vi gjorde idag. en lyckad och mysig morgon.
Nu är det Leos pappavecka, det känns konstigt att han ska vara borta nu. raymond har haft fullt upp de senaste två helgerna så jag har tagit Leo extra, och han är lite som min andra hud just nu. Ett litet plåster som hela tiden är tätt, tätt inpå mamma och andas. I sina utvecklingsstadier har han en tendens att bli väldigt mammig. Nu är inget undantag.
Min snygga man ligger fortfarande i sängen, inom mycket kort hade jag tänkt göra honom sällskap under täcket.
Inte alls en dålig start på dagen.
11.12
Som den hemmafru jag är slopade jag planerna på att krypa ned med min man och har ägnat förmiddagen åt disk och småstädning istället, inte heller så dumt. Vissa dagar är det riktigt mysigt att gå omkring och plocka och fundera över framtiden. Allting går ju så fort nu, ungarna har hunnit bli någorlunda tora och inom en mycket snar framtid så har jag en liten jollrande bebis igen. Det är så fantastiskt!
John har åkt iväg på äventyr med Love och deras mamma, jag själv väntar på att Raymond ska höra av sig så ska vi ta en fika på Hanssons, det blir mysigt. John kommer spendera natten borta, så lite nervöst är det ju ifall bebisen bestämmer sig för att komma inatt. Visserligen är han bara ett samtal bort men i alla fall, jag har inte hunnit tänka så mycket på förlossningen men ju mer värkar jag har under dagarna blir jag plågsamt påmind om hur fruktansvärt jävla ont det gör och hur enormt intensiv smärtan är.
Men å andra sidan vet man att det är en positiv smärta och det är väl det som är drivkraften, man är medveten om att man får ut något helt underbart av allting. ett litet liv, storslaget men pyttigt.
Generation smiley
Jag förstår inte smileyspråket / Msn språket... är som att läsa nå jävla hieroglyfer. Är jag gammal eller är det den yngre generationen som helt enkelt tappar den verbala förmågan och enbart kommunicerar med märkliga smileys? Visst våldtar vi alla språket mer eller mindre, men när meningar byts ut till en massa jävla tekoppar, rosor, dolly parton, vattenödlor, fladdermusöron, nakna lår, riddar kato och fan vet allt... då känner jag att det ändå är rätt skönt att tillhöra generationen smileys :) :( :p och :o
Det gäller att åldras med värdighet
Det gäller att åldras med värdighet
Ibland är det hårt
Att den här graviditeten kommer bli min död är jag nu mer övertygad om än någonsin. Lilla tjejen tycker det börjar bli lite väl trångt och lite väl trist där inne i livmodern, så hon förbereder inför förlossning för fullt. Det hade varit gudomligt skönt att slippa den enorma magen, ryggvärk, hormoner osv.. om det inte vore för detaljen att jag har 6veckor kvar till BF (eller ja, snart går jag in i V.35, but still..)
vad jag vet om vår dotter är att hon är stor, I v.31 vägde hon enl viktskattning 2200gram och borde ha ökat på rätt bra efter det, men likfan så vet man inte hur lungorna är utvecklade och min absolut största rädsla, att jag inte ska kunna amma henne om hon kommer nu. ammning är så otroligt heligt för mig, pojkarna ammade jag 15 och 11månader och jag har verkligen sett fram emot att knyta band med min tjej genom amning på samma sätt som med hennes bröder. Barnmorskan sa nu under fredagens mvc besök att hon inte trodde vi skulle träffas nästa gång vi bokat tid, dvs om 2veckor utan att jag hunnit föda vid det laget. Huvudet är fixerat, jag har värkar av och till varenda dag och har även haft en slemblandad blödning.. så att hon kommer är det ju inget snack om, men att gå omkring och känna sig som en tickande bomb är inte så jävla kul som det kan låta.
det är svårt att planera, man får ta lite en timme i taget eftersom man aldrig vet då det händer, så jag hoppas vid gud att jag & min man faktiskt kommer kunna genomföra den planerade finland/Ikea resan till nästa helg, vi behöver spendera lite egen tid med varandra. All oro och stress som jag bär inför dotterns ankomst gör att jag är ofta väldigt grinig och på gränsen till elak mot honom, nu är han ju visserligen rätt förstående och har sina egna sätt att hantera sin egen stress på som kanske skiljer sig från mitt. Men ofta så är jag väldigt orättvis och snabb på att döma honom när jag befinner mig i det känsliga läge som jag gör nu. Och hur fan ska man någonsin kunna förklara för en man hur det känns att vara i den sits man nu befinner sig i?
Det går liksom inte, lika lite som jag tror att ens en kvinna som inte själv burit barn kan förstå de ångestladdade tankarna inför att något ska gå fel för det barn som man bär inom sig.
Så jag försöker vila så mycket som möjligt, äter som en gris och förundras över att jag inte gått upp mer än 10kg hittils, jag hänger med barnen och tar hand om hemmet. Ibland tar jag en sväng till Angelina eller till vårt hanssons. Kaffet är visserligen slopat, te är det enda jag kan dricka. Men det är sällskapet som är det viktiga. jag är glad för det stöd jag har fått av henne under hela den här tiden...
Nu ska jag sluta gnälla och ta tag i sådana roliga saker som räkningar. fantastiskt.
vad jag vet om vår dotter är att hon är stor, I v.31 vägde hon enl viktskattning 2200gram och borde ha ökat på rätt bra efter det, men likfan så vet man inte hur lungorna är utvecklade och min absolut största rädsla, att jag inte ska kunna amma henne om hon kommer nu. ammning är så otroligt heligt för mig, pojkarna ammade jag 15 och 11månader och jag har verkligen sett fram emot att knyta band med min tjej genom amning på samma sätt som med hennes bröder. Barnmorskan sa nu under fredagens mvc besök att hon inte trodde vi skulle träffas nästa gång vi bokat tid, dvs om 2veckor utan att jag hunnit föda vid det laget. Huvudet är fixerat, jag har värkar av och till varenda dag och har även haft en slemblandad blödning.. så att hon kommer är det ju inget snack om, men att gå omkring och känna sig som en tickande bomb är inte så jävla kul som det kan låta.
det är svårt att planera, man får ta lite en timme i taget eftersom man aldrig vet då det händer, så jag hoppas vid gud att jag & min man faktiskt kommer kunna genomföra den planerade finland/Ikea resan till nästa helg, vi behöver spendera lite egen tid med varandra. All oro och stress som jag bär inför dotterns ankomst gör att jag är ofta väldigt grinig och på gränsen till elak mot honom, nu är han ju visserligen rätt förstående och har sina egna sätt att hantera sin egen stress på som kanske skiljer sig från mitt. Men ofta så är jag väldigt orättvis och snabb på att döma honom när jag befinner mig i det känsliga läge som jag gör nu. Och hur fan ska man någonsin kunna förklara för en man hur det känns att vara i den sits man nu befinner sig i?
Det går liksom inte, lika lite som jag tror att ens en kvinna som inte själv burit barn kan förstå de ångestladdade tankarna inför att något ska gå fel för det barn som man bär inom sig.
Så jag försöker vila så mycket som möjligt, äter som en gris och förundras över att jag inte gått upp mer än 10kg hittils, jag hänger med barnen och tar hand om hemmet. Ibland tar jag en sväng till Angelina eller till vårt hanssons. Kaffet är visserligen slopat, te är det enda jag kan dricka. Men det är sällskapet som är det viktiga. jag är glad för det stöd jag har fått av henne under hela den här tiden...
Nu ska jag sluta gnälla och ta tag i sådana roliga saker som räkningar. fantastiskt.
Min ofödda dotters närvaro
Jag har ingått en hemlig pakt, en symbios med den tjej som ligger och växer inom mig. Jag stryker den stora magen och mina tankar och känslor är endast mina, och hennes att dela. Hon svarar ibland med starka sparkar, inte lika fjäderlätta som för bara någon månad sedan. Utan bestämda knuffar med en fot under revbenen, eller ett knä som glider över magen. Uppfostran börjar redan här.. När det gör för ont så trycker jag tillbaka den lilla foten in i magen, vänligt men bestämt samtidigt som jag inte kan låta bli att le för mig själv. Hon är snart här, en efterlängtad liten ängel som bringat mig mer fysisk smärta än någon av de idigare graviditeterna. Jag längtar efter att få möta henne, njuta av henne fullt ut
Stryka med handen över den där runda kinden jag redan fått tjuvkika på via 3D ultraljud, andas in den där välbekanta doften av nyfödd bebis och få känna de små små fingrarna lindade runt mitt eget finger
Jag ser fram emot de vakande kaosnätterna och dagarna då tröttheten är i det närmaste förlamande, bebisspya på axeln och läckande bröst. Allt det som här bebislivet till har jag blivit välsignad att få uppleva ytterligare en gång, jag ska ta vara på varenda stund. För tiden är ju så kort! Barnen växer och de växer så fort.
Storebror Leo som nyss låg hjälplös i min famn, helt beroende av min kärlek och omvårdnad sitter i soffan och plutar truligt med munnen. Arg för en diskution vi hade för några minuter sedan, Tre år och så otroligt självklar. Han vet mycket väl sin plats i världen, han kan allt och han är odödlig. Men vissa stunder blir han så liten och rädd, som då varanen i Bernad & Bianca dyker upp vid jägarens lejongrop.. Då vill han gärna hålla mamma eller pappa i handen.
Och River, min första kärlek och mina hjärtslag. Han har hunnit bli sju år fyllda, hans ansikte är så vuxet på något sätt. Allt det där som var bebis är försvunnet och han formas mer och mer till en egen individ. Det finska tempramentet och hans vansinnigt verbala framtoning driver mig stundstals till vansinne. Lika mycket som jag är tacksam att han har gåvan att kunna stå emot, och kunna sätta ord på sina känslor. Han har börjar skolan... jag trodde inte riktigt dagen skulle komma, Som förälder vet man att det sker men då det faktiskt blir av, när man ser sin lilla prins sitta där i skolbänken med stora ögon och en kompis brevid som försöker busa istället för att lyssna på fröken. Då inser man att tiden hinner alltid ikapp, När jag är trettio år kommer mina barn vara i åldrarna
13, 9 och 6. Och 30 för mig är ingen ålder, Ta vara på dagen.. När man ser barnen växa så inser man verkligen hur fort tiden går, och börjar förstå alla jobbiga äldre som säger "Oh, jag minns när du var såhäär" och måttar en tvärhand.
Ovan: River 2år
Nedan: fyra år senare vinner står han som segrare i BKsnars klubbmästerskap. Viktklass 22kg
Cant take my eyes of you
Jag är kär idag, det är soft som fan. Lauren hill med den gamla dängan sätter en extra guldkant på tillvaron. För när det gäller kärlek kan man ofta inte säga allting själv, speciellt inte jag som är värdelös på att sätta ord på mina känslor. Så vi klipper och klistrar istället
Youre just too good to be true.
Cant take my eyes off you.
Youd be like heaven to touch.
I wanna hold you so much.
At long last love has arrived.
And I thank God Im alive.
Youre just too good to be true.
Cant take my eyes off you.
I need you baby, and if its quite all right,
I need you baby to warm a lonely night.
I love you baby. trust in me when I say its ok
Oh pretty baby, dont let me down I pray.
Oh pretty baby, now that I found you, stay.
And let me love you,
Oh baby let me love you, oh baby....
Men en sak kan jag säga säkert.
Det är en ära att få bära och föda vår dotter. En perfekt avbild av en perfekt kombination som resulterar i
en perfekt kärlek. Lots of love baby
fotot är med största sannolikhet taget av Tobias Pedersen. Men jag har ingen aning egentligen
Youre just too good to be true.
Cant take my eyes off you.
Youd be like heaven to touch.
I wanna hold you so much.
At long last love has arrived.
And I thank God Im alive.
Youre just too good to be true.
Cant take my eyes off you.
I need you baby, and if its quite all right,
I need you baby to warm a lonely night.
I love you baby. trust in me when I say its ok
Oh pretty baby, dont let me down I pray.
Oh pretty baby, now that I found you, stay.
And let me love you,
Oh baby let me love you, oh baby....
Men en sak kan jag säga säkert.
Det är en ära att få bära och föda vår dotter. En perfekt avbild av en perfekt kombination som resulterar i
en perfekt kärlek. Lots of love baby
fotot är med största sannolikhet taget av Tobias Pedersen. Men jag har ingen aning egentligen
Umbrella
Jag & kidsen nostalgitrippar hejvilt, Nyss var det TLC och nu är vi framme vid Rihannas storhetstid sommaren 07. Sjukt mysigt faktiskt, vi är sjuka hela högen nu. Inte ens den stackars gravida blir förskonad dessa basilusker och odjur som flyger runt i luften och letar sig in i friska kroppar för att förpesta bärarens tillvaro, men fördelen med barn som är sjuka är att de oftast är mer lätthanterliga, de orkar liksom inte trotsa och bråka på samma sätt som då de är friska... Nackdelen är att man själv är minst lika trött som ungarna.
Anyway, idag dolde jag skickligt min förkylning och for till skolan för min första lektion. Eftersom jag har mina stunder och en jävla tur så gjorde jag ett prov bara sådär i förbifarten och fick godkänt, feels good. ska plugga rätt mycket hemma så jag blir klar med kursen fortare, Annars slutar den 3veckor innan BF. och jag skulle inte bli förvånad om jag redan har en bebis då.
Nånå, nu räcker det. Peace
Anyway, idag dolde jag skickligt min förkylning och for till skolan för min första lektion. Eftersom jag har mina stunder och en jävla tur så gjorde jag ett prov bara sådär i förbifarten och fick godkänt, feels good. ska plugga rätt mycket hemma så jag blir klar med kursen fortare, Annars slutar den 3veckor innan BF. och jag skulle inte bli förvånad om jag redan har en bebis då.
Nånå, nu räcker det. Peace
