mylf

Barnen är lämnade på skola och dagis, jag har krupit ned i min stora linne/klänning som luktar nytvättat och andas in den nya dagen. Det är otroligt vad mina dagliga morgonpromenader gör mig gott, att gå med River i ena handen och Leos barnvagn i den andra, samtidigt som solen får trädens nya färger att glänsa lite extra. River babblar på om stora såväl som små ting, att prata med en sjuåring är inte alltid det lättaste.. De väljer själva när konversationerna ska vara och i vårt fall är de oftast promenaderna till och från skolan som han ventilerar.

det kanske är tjatigt att läsa om mig och mina barn, men mina barn är de människor som lärt mig mest av allt i livet. de har lärt mig tålamod, kärlek, ömhet, förlåtelse och framförallt vad det innebär att älska en annan människa utan några som helst gränser.
Igårkväll hade River ett vansinnesutbrott utan dess like, han var så arg att när han väl somnade så var det i ren protest tvärs över sängen. jag själv kokade och leo hade svårt att somna av hans gapande, John gjorde det enda rätta och bryggde Te åt sin arga kvinna och hjälpte till att byta av mig i diskutionen med den arga sjuåringen.
men det är inte det som är det intressanta, utan det som kanske framförallt River har lärt mig: Förlåtelse, för nu på morgonen så var allting lugnt igen, min prins var sur som sig bör innan han väl fått på sig kläderna och kravlat sig ur sängen till frukosten. men sedan började vi om på nytt, för med barn går inget annat.. De förstår inte konflikter på det sättet. Ofta har de glömt varför de är så arga och det går inte att fortsätta vara arg när väl ilskan hos barnet lagt sig. det är då man får börja kompromissa och börja om på nytt, vilket vi gjorde idag. en lyckad och mysig morgon.

Nu är det Leos pappavecka, det känns konstigt att han ska vara borta nu. raymond har haft fullt upp de senaste två helgerna så jag har tagit Leo extra, och han är lite som min andra hud just nu. Ett litet plåster som hela tiden är tätt, tätt inpå mamma och andas. I sina utvecklingsstadier har han en tendens att bli väldigt mammig. Nu är inget undantag.

Min snygga man ligger fortfarande i sängen, inom mycket kort hade jag tänkt göra honom sällskap under täcket.
Inte alls en dålig start på dagen.

11.12
Som den hemmafru jag är slopade jag planerna på att krypa ned med min man och har ägnat förmiddagen åt disk och småstädning istället, inte heller så dumt. Vissa dagar är det riktigt mysigt att gå omkring och plocka och fundera över framtiden. Allting går ju så fort nu, ungarna har hunnit bli någorlunda tora och inom en mycket snar framtid så har jag en liten jollrande bebis igen. Det är så fantastiskt!

John har åkt iväg på äventyr med Love och deras mamma, jag själv väntar på att Raymond ska höra av sig så ska vi ta en fika på Hanssons, det blir mysigt. John kommer spendera natten borta, så lite nervöst är det ju ifall bebisen bestämmer sig för att komma inatt. Visserligen är han bara ett samtal bort men i alla fall, jag har inte hunnit tänka så mycket på förlossningen men ju mer värkar jag har under dagarna blir jag plågsamt påmind om hur fruktansvärt jävla ont det gör och hur enormt intensiv smärtan är.
Men å andra sidan vet man att det är en positiv smärta och det är väl det som är drivkraften, man är medveten om att man får ut något helt underbart av allting. ett litet liv, storslaget men pyttigt.