Reinkarnation
Vet ni, jag slutar alltid efter första meningen. Jag behåller nog sagan om ormen, hundvalpen och Brutus för mig själv. Inte för att ni inte förtjänar den sagan, alla bör höra en saga minst en gång i livet.
men den här förblir min, se det lite som osencurerade bröderna Grim
I brist på.
det är inte (framförallt som tidigare nämnt) formuleringarna, minst av allt så är et dem det är brist på.
Bristen ligger snarare i tiden, varför jag nu sitter med värkande rygg klockan 04.28 och gungar min dotters stol på golvet med en redan frusen fot. Varför inte sockar? tar jag sockar har jag gett upp. Detta skulle innebära kapitulering, det blir ingen sömn. Är du vaken har du sockar, jag vill inte vara vaken så jag lämnar mina sockar.
Och givetvis, när tiden finns och tankarna flyktigt funnits färdigt formulerade och fina
så försvinner de lika fort
Kanske är det - censuren -
Men den censur som Freud talar om skulle vara för stark, inget såpass allvarligt har mitt psyke att hantera så censur av den art skulle behövas. nej, det är nog helt enkelt bara inte meningen att en människa ska sitta och blogga den här tiden på dygnet. Jag är så trött, jag önskar min dotter vore lika trött.
Vi tände ljus idag, hittade rätta gatan men inte rätta platsen. Det slutade med att ljusen tändes vid återvinningen. det är väl tanken som räknas? Jag tror han hade funnit det humoristiskt.
Förlossningsberättelse
Men nu är det dags att skriva, det är dags att göra slag i saken och försöka med ord att förklara det där mäktiga och ångestframkallande som jag upplevde för inte ens tre månader sedan. Det största i livet, det som jag nu fått genomgå(genomlida kanske är ett bättre ord) tre gånger.
Jag minns att det var morgon, tidig sådan. Värkarna hade avtagit för att någon korkad sköterska fått för sig att jag behövde sova. Sova? Jag skulle ju föda barn. Min bebis skulle ju komma, jag hade gått med det där jäkla ståbordet i korridoren en hel natt med min man. Så säger hon att jag ska sova? Snäll som jag var så svalde jag ialla fall de små piller hon gav mig, och bara några timmar senare befann jag mig grinandes i bilen påväg tillbaka till Boden, fortfarande med en enorm mage och en uppriven man som inte fått sova på ett dygn. jag grät, och jag grät och trodde nog aldrig jag skulle sluta gråta. "bebisen kommer inte, jag kommer inte få min tjej!"
"Men hon ska ju inte födas ännu.." försökte han kontra, i det upplösta tillstånd jag befann mig i gjorde hans "okänslighet" att jag grät ännu mer. Väl hemma pratade jag med mamma, mamma tröstade och fick mig att till slut vagga mot sängen och somna bredvid min man. Några timmar sedan vaknade jag igen, det brände i magen, det slet i magen, jag kunde inte andas av smärtan som för varje värk stegrade. och jag vankade, runt i lägenheten. Plockade leksaker i pojkarnas rum och försökte föra en konversation med mina väninnor på telefon. I efterhand har jag ingen aning om vad jag sa, förmodligen något ovesäntligt. Linn har berättat att hon aldrig hört någon ha så ont, så smärtan tycks ha förmedlats väl över telefon ändå.
Vid klockan 15 väckte jag John, jag hade en trasslig lapp jag rivit av från ett brev från försäkringskassan där jag skrivit ned klockslagen mellan värkarna. Det gick mellan 2 till 5 minuter, jag hade hunnit ringa pappa också. För jag skulle bestämt ha pizza innan jag åkte någonstans.
pappa slutade klockan 16 och var framme med pizzan fort. När jag låg och kved över stolarna och skrek efter morfin såg min man mycket undrande ut. Nästan som att han inte vågade hoppas på att karusellen skulle vara över, sist fick vi ju åka hem. Bara för några timmar sedan.
klockan 17.00 var vi inne i ett förlossningsrum
"OJ! du är ju öppen 8centimeter, du verkar ha väldigt ont.. vi kommer nog ta hål på hinnan så det här går över fort. du har varit igång länge"
Inte före då tändes ett ljus i hans ansikte, tafatt försökte han krama min hand och matade mig med saft ur sugrör medan jag låg där och önskade mig död.
han frågade om han kunde röka, "Jaadåå... gå och röök du, det är ju huuur lugnt som helst" svarade jag under tiden som barnmorskorna tröck in droppnålar och gick igenom mina tidigare journaler från natten.
Jag vände mig till sittandes och försökte andas genom värkarna, coachad av barnmorskans mjuka röst. Så hör jag hur hon viskar till en annan "Vi måste ta hål på hinnan nu, men frågan är om vi inte ska vänta en stund så han hinner tillbaka innan bebisen kommer"
Jaha? vaddå? var hon ute redan? eller halvvägs? I samma stund kom John, sedan gick allt så fort efter att de stack in den där vidriga saken för att ta hål på hinnan. Allt är mest i ett töcken, jag hörde ett djur vråla... ett monster gömt någonstans i rummet och en massa diffusa röster som mummlade "andas genom värken, andas" en av rösterna var bekant, jodå.. det var John, och djuret.. det skadeskjutna, det kom från mig. Jag blev rädd för en stund, kan en människa låta sådär? Så otroligt förkrossad och slagen i spillror. Kan jag med min ljusa lilla röst verkligen frambringa sådana ljud? Monsturöst och tagen från djupet av ett mycket mörkt hål där det förmodligen bara vilar dödsångest. Det kunde jag.
"hjärtljuden sjunker" Jag vaknade till. bebisen mådde dåligt, krystandet avtog, jag orkade inte. Skrek att jag hade så satans ont i nacken, så jääävla ont i nacken! (Ont i nacken? det var väl egentligen det sista jag behövde vråla om. Jag var i full gång att få ut en levande människa ur min kropp & jag gnällde över nackont och att kudden låg dåligt?) Bebisen då? en mask tröcks mot ansiktet, jag slog bort den. De försäkrade att det bara var extra syre till mig och barnet. bebisen behövde det, min lilla tjej som snart skulle komma & mådde dåligt behövde syre. Jag tog den jävla masken, försökte andas men fick samma klaustrofobiska känsla som jag fått de tidigare förlossningarna då de försökt trycka i mig lustgas mot min vilja.
Två.. tre.. jag vet inte hur många som var i rummet. Jag sket egentligen i vilket, det var något gorm ialla fall, de bad om ursäkt för någonting.- Jaha hade de bytt personal? Många förlossningar samtidigt & kaos på avdelningen? vad spelade det för roll vem som tog ut mina unge bara hon kom ut
"BRA BRA, håll ut sista feeem! Kom igen, du fixar det här, fyfan vad BRAAA håll uuut heeeela värken"
En fotbollssupporter? Varför i helvete är det em fotbollshuligan på min förlossning? Det var John! Jag drog honom över mig, klöste in naglarna i hans skinn på ryggen strax nedanför öppningen på T-shirten som luktade svagt av svett och var rätt fuktig. Jag hade nästan glömt bort honom, men jag höll, jag skrek och plötsligt var allt tomt.
Tomt och lugnt och så skönt... Så vaknade tomheten till liv, rummet fick färg och människorna ansikten. Ett skrik som aldrig tog slut, ett skrik som inte var mitt. En mycket klarare stämma, en mycket mer bestämd och ilsken. Ljus, liten, spröd. Min dotter lades upp på mitt bröst, jag skrattade, eller grät eller kanske både och.
Mirja hade kommit, hon låg där på mitt bröst och skrek så underläppen darrade.
Jag såg på John, och insåg att vi var lika nyförlösta båda två. Hans ansikte var rent, lycklig, lättad.
Jag bara låg där, och var fylld av enbart ren kärlek medan navelsträngen klipptes och lakan byttes.
Prövningar
Veckan som har varit har gått i kaosets tecken, när jag trodde att allt som kunde hända hänt så nåddes jag av den nyhet jag minst av allt kunde vänta mig.
Det var under en av de dagar då vi helt vänt dygnet, de stora barnen var borta så jag & min man låg och grisade i sömnen. Halvt sovandes, halvt medvetandes så hörde jag honom säga att en vän var död.
Jag blev förbannad, sa åt honom att man inte ljuger om sådant.. Ihoptrasslad i täcke och nattröja dundrade jag upp, gick runt med kallt golv under fotsulorna och försökte samla tankarna. Första reaktionen var att ta reda på om det stämde. Det stämde - fel svar.
andra reaktionen var att äta, mala sönder mackorna som inte smakade ett skit under sammanbiten tystnad. När jag öppnade munnen var jag ohövlig och onödigt frostig. Bytte blöja på min jollrande prinsessa med skakande händer. Det är märkligt vilken reaktion man får då sorgebud kommer, det finns ingen förberedelse.
helgen har gått åt till att försöka mala in det som hänt, trycka in det under pannbenet och verkligen -förstå- vad som hänt. Än så länge utan någon större verkan, Jag vet rent faktamässigt men känslomässigt har det inte nått fram på långa vägar.
På detta så eskalerade Leos förkylning, han har feber & hostar, ont i kroppen och öroninflammation. jag lurar i honom medicin med fula knep då den viljestarka lilla killen inte alls tycker att det är roligt eller kan förstå att det hjälper till att ta bort det onda. Nu ligger han och sover bredvid John i vår säng, båda i en djupt sovande och utsträckt pose. Mirja snusar hon också, jag själv försöker plugga men gav efter för skrivandet en stund. en välbehövd paus bara för mig själv.
Han är borta, och det enda som finns kvar att göra är att minnas honom och vara tacksam för den tid vi kände varandra. saknaden kommer alltid finnas.
Idag har jag varit vid gott humör, studierna är oerhört intressanta. Så därför gör det inte så mycket att jag måste sitta uppe nu och läsa psykologin. Rutinerna är på plats igen och bara av den lilla saken så mår jag så otroligt mycket bättre. Kärleken till min familj växer sig mer & mer stark för var dag som går, Mirja utvecklas i en rasande fart såsom bebisar sig bör. När vi provade hennes pilotmössa som hon hade som nykläckt idag så nådde den inte över huvudet, utan for sakta upp som en rosa topp på skallen =)
Snart är det julafton, sedan dop, och pluggande och vardagslivet i allmänhet.
Förutom att ekonomin i sedvanlig ordning inte är den roligaste, och allt det tragiska som inträffat.. så inser jag ändå att vi är på rätt spår. Livet är till att tas till vara på.
Och en dag kommer jag kunna slappna av och se tillbaka på den här mörka december månad och stå som en starkare människa. Ytterligare en gång.
Fred
Och ridån går upp
Hon gör märkliga ljud och viftar lätt irriterat med sin knubbiga hand i det mycket tuffa beslutet - sova eller gnälla för sakens skull (bara för att man är en bebis och kan)
Jag försöker sammanfatta veckan som gått och kan bara konstatera att den har varit en välbehövd mardröm. ett litet wake up call, ett litet - tro inte att bara för att livet är kul så får du slappna av. Vissa människor är födda olycksfåglar, men trots lite sargade vingar så flyger jag bra. idag har jag landat på en gren och pickar lite i de ruggade fjädrarna. Allt som kan hända ungefär har hänt just den här veckan, självklart har min kära sjuring lämpligt nog varit sjuk i den flashiga Nya influensan. Så nu vet vi hur den fungerar, nå.. jag står fortfarande på benen men kan konstatera att min redan inte alltför tunga vikt har raserats ytterligare. Vilket stör mig då jag hade tänkt hålla en värdig vikt som en trebarnsmamma sig bör (och ni vet ju att i dagens samälle får det inte vara jobbigt att vara smal - då är man dålig, för det är så hemskt för alla överviktiga och tacksamhet är vad man ska känna om man är för smal, eh?)
Självklart har detta även medfört att mitt dygn helt vänts åt fel håll. natt & dag är lite samma sak, så jag gör nu ett tappert försök att återfå balansen innan nästa vecka som kommer vara vanlig vecka med skola, dagis och fan&hans moster. Plus att jag börjar min psykologikurs så det är bara att hålla sig stark och trotsa dygnes makt.
äh, det hjälper inte att gnälla.. bara ta sig i kragen och fortsätta vidare.
Reflektion
Vintern har lagt ett gnistrande täcke över vår stad, skorna pulsar genom snö, kylan nyper kinderna röda och orden blir till ångmoln från våra av vintern nariga läppar. gatlyktorna som en gång fungerade som gömställe, blev en trygghet. Doftljuset sprider harmoni i mina förkylningssvullna bihålor och jag bestämmer mig efter två rostade mackor att ta reflektionerna i skrift.
det är den där förbannade marmeladen, kladdet under mina fingrar då jag återsluter locket och ställer in burken i kylskåpet som jag suckar över - men inser, att vad hade hänt om du inte ätit dina kvällsmackor vid vårt bord? Om jag inte fick sticka ut min stortå ur din trasiga och för mig, alltför stora strumpa?
eller om jag inte i smyg kunde värma mina fötter mot dina ben då du sover?
Vad hade hänt? Inte mycket, vardagen hade fortsatt. Men allting hade förlorat sin glans, och marmeladen hade förblivit orörd, Jag hatar marmelad. Mina fötter hade haft hela sockar men frusit under nätterna. Och tystnaden hade blivit lite för kompakt och livet lite mindre givande & glansfullt.
Kärleken är fin.
Med det skrivna ordet som gåva
och hur många böcker är inte påbörjade? Hur många goda tankar har inte fått skrift i ord men bara slutat i en hel hög streckade anteckningsblock och dolda inlägg lite överallt på internet?
Det blir nog aldrig någon bok. Och lika bra är det, en morgon som denna då jag borde ligga rätt i tid men är så otroligt stressad att lilla hjärtat klappar hårt mot bröstkorgen. Med ett sting av avund sitter jag med vetskapen av att min man fortfarande ligger i sängen, med en kudde som halvt döljer det där (det DÄR) ansiktet och lever gott i de sömndruckna drömmarnas värld.
Lämpligt nog gjorde alarmet ett avbrott i skrivandet som ett flin i mitt ansikte - stressen tar dig, nu kommer den, ahhaahhaaa
Men jag borde vara nöjd. Äldsta sonen är på skolan, prinsessan är bedårande uppklädd i rosa retroklänning och Leo behöver bara hoppa i overallen så är vi i ett vips på dagis. Men så är det ju då något däremellan, nämligen jag själv.. och jag måste kolla minst tre gånger att allt är med (plus en extra koll i trappen bara för att verkligen försäkra mig)
Nå, dagen har just börjat. och om allt går väl och gud är god så kommer jag hursom inom fyra timmar att sova sött.
take care /Martina
Spontant och spännande
det är väl så jag skulle vilja beskriva dotterns vakentider. Klockan är nu 04.14 om Johns laptop inte ljuger, vi har varit vakna i över en timma och hunnit med att... byta blöja, stirra tomt på NSD under ammning och tända doftljusen i köket. Allt under stösta möjliga tystnad, lilla tjejen har de senaste två dygnen mer eller mindre hållt oss båda vakna. För mig som är ledig är det inte en alltför stor katastrof, men för min man som går kurs på 100% är det rätt mycket tuffare, därför var valet att kliva upp ändå rätt enkelt. Så länge en av de vuxna är utvilade är allting hanterbart.
Hade det varit någon annan - vem som helst som hållt mig vaken under sådana okristliga tider hade utgången varit annorlunda. Nu beundrar jag istället min rundkindade lilla tjej med de enorma plirande ögonen med fjärilsvingar till ögonfransar, och ler saligt då hon försöker nyansera sitt påbörjande jollrande.
och oavsett tid på dygnet är hon välklädd, nu ligger hon och studerar mig iförd bamsebyxor + huvtröja i svart & mörkrosa, med en glittrig "Little Miracle" body under, och är bara så otroligt självklar i allt hon gör. Knappt har hon fattat att de knubbiga sakerna som ivdrigt flyger framför hennes näsa kallas händer & att det är hon själv som har makten att styra deras rörelser.. Men att mamma genast lyfter upp och myser vid minsta lilla pip är hon väl medveten om.
Med diverse avbrott så är klockan nu 04.30.. förhoppningsvis ska vi snart lägga oss igen. Idag väntas pepparkaksbak.
Sista koppen the
Med tanke på att det bara är jag & Mirja som är lediga om dagarna kan man ju tycka att det ändå är i sin ordning, men jag överdriver inte med att det ska bli så sjukt skönt att snart krypa ned under täcket bredvid min man.
Imorgon är både kaffedrickande med Auli och paltkok på sveafältet inplanerat, tror det kan bli en riktigt mysig dag! Jag är nöjd, nöjd med livet som fan.
Nu ska jag bara kolla upp om det går att kombinera studier med föräldraledighet... behöver något att roa mig utöver vardagsbestyren.
Var är min snö?
Lilla tjejen är inte längre så liten, inte ens två månader men redan två kilo tyngre än vid födseln, en glad och förnöjsam tjej som förtrollar med sitt tandlösa leende och ögon som är mycket lika storebror Rivers legendariska blå blick med milslånga ögonfransar.
Just nu är jag väldigt tillfreds med livet, trots bristen på snö, julklappspengar och sömn. Lilla damen tycker att vaken är man bäst på kvällen. Sökandet efter ny lägenhet går framåt. Trivsamt.
"Är du mammas prins?"
"Ja, prins leo heter jag"
min dotter segrar
Mirja har nu hunnit bli en månad gammal, inte alltför mäktigt i ålder kanske.. Hon är världens snällaste lilla tjej som bara skriker om hon absolut behöver, sover om nätterna, äter bra. en dröm till bebis alltså, men ibland blir det positiva sakerna svårhanterliga. damen i fråga är mycket, mycket social och vill bara hänga på sin mamma hela dagarna (speciellt nu då hon lärt sig lyfta huvudet och inser att världen är ÄNNU mer spännande då) vilket resulterar i att hon nu ligger i mitt knä, trött men för nöjd med att ligga på mamma att spjälsängen inte duger, vidare resulterar det i att jag verkligen inte kan göra något alls här hemma, disken behöver kärlek - bordet plockas - golvet sopas och jag själv kanske ta på mig mer anständiga kläder än nattkläderna. Det tycker inte Mirja, som ligger i mitt knä i en slö segerpose och njuter av livet och att få vara nära mamma istället för den tråkiga sängen.
Prins River är och åker skidor med farmor, jag hade själv verkligen velat gå ut idag men det är bara att inse att det är kört. Så är det, bara att hänga med i lilla dotterns svängar .. alltså ta det väldigt lugnt idag
Tillägg till senaste blogginlägget: Jag svarade givetvis inte tanten så, det var ett exempel på hur illa jag kan ta vid mig och det faktum att man inte komenterar andra okända kvinnors bröst och deras funktioner. Det är en sak om min mamma, svärmor, väninnor etc diskuterar ammning och myser över det. Men en äldre dam på ett cafe i ett fullsmockat bord av okända människor som riktar sitt intresse till mina bröst... Det är inte helt okej
Jag vill dock belysa hur vanligt det är, det är inget som någon gör av elakhet. På samma sätt som folk gärna klappar en främmande bebismage, när det gäller barn så kan vi (framförallt kvinnor) lätt glömma att det finns ett tillbehör på barnet också, nämligen mamman. Som förutom att vara mage eller i det här fallet då bröst är just en människa som kan ta väldigt illa vid sig då man går från att vara kvinna till en allmän egendom att röra och diskutera.
Undrets tid är inte förbi, Mirja sover och jag ska göra ett försök att lägga ned henne. Peace folks!
Tissar för allmänheten
Helt normalt... eller?
Jag själv bara gapadfe, där satt en främmande tant och pratade helt ogenerat om mina bröst som om det lika gärna hade kunnat vara hennes egna. Vad gör man? Ska jag kontra mot henne och säga "ååh vilken söt gammal dam, hur länge sen är det dina små tissar torkade ut då?"
Nej fyfan, bete er människor
Klappa inte gravidmagar, det ligger en människa där inuti - OCH DET ÄR EN KVINNAS KROPP DU KLADDAR PÅ
Diskutera inte andras tissar - tänk om jag tillhört den stackars skara kvinnor som inte kan amma.
Det är i all välmening osv... Men lite hyffs är väl inte så mycket begärt?
Ursäkta alla fantastiska stavfel , jag "tissade"
Huvudvärk
Idag har varit en oerhört lugn dag, vi har mest degat och sett TV, pojkarna kom hem idag och har skött sig hittils exemplariskt. Leo sover redan och River badar nu innan nattningen och Mirja... gör som hon alltid gör och bara äter :) förra veckan hade hon gått upp ett halvt kilo :) säger ju att jag har grädde i tuttarna!
John lagade lax till middag, sjukt gott var det. Enda negativa idag är att min plånbok är spårlöst försvunnen, det och huvudvärken då.
Peace
Önskan
Jag önskar dig inte
guld mitt barn
ej heller pengar
och makt.
Jag önskar dig
modet att vara
dig själv.
Och stå för det
du sagt.
Jag önskar dig inte
en stenfri väg.
Men kraften att
vägen gå.
Jag önskar dig
kärlek i rikliga mått.
Och vänner att lita på.
(Okänd författare)
Det är något väldigt speciellt, med mitt livs första kärlek.
Skön jävla kväll
John är och ser fotboll med Tobbe, Leo har farit till Ray för sin pappavecka och River the man sover hos sin bästis inatt. Förmodligen kommer han komma hem imorgon och endast diskutera pokemon kort, tydligen har han i sitt senaste paket med kort fått tag i DEN BÄSTA POKEMON AV ALLA POKEMON! DEN ÄR SKITSTARK OCH KAN KNOSA EN 150!!!
Mirja, myra, lillasyster ligger och snusar ovanligt snällt och har gjort det tillräckligt länge för att jag hunnit ta itu med diskberget och bordet (Låt mig höra ett Hallelulja) Den lilla damen har nämligen fått för sig att hon är någon form av utväxt på mammas kropp och att världen rasar samman om man inte ligger helahela tiden på mamma och snusar.. :)
Linn är i stan, så både hon och Aden var förbi en snabbis idag. Det var mysigt.. Kul att umgås med dom igen samtidigt, senast var någongång i sommras som jag hade äran att hänga med dom at the same time.
Anyway, jag är i alla fall på ovanligt gott humör just i skrivande stund.. Dagen började med ett humör som var riktigt jobbigt för mig och resterande familj, jag blir så sjukt grinig om jag blir väckt på fel sätt och det sätt jag vaknade upp på idag kunde inte vara mer fel. Nu ska jag iaf passa på att ta pojkarnas rum lite medan lilltjejen sover. Peace!
