Min ofödda dotters närvaro
Jag har ingått en hemlig pakt, en symbios med den tjej som ligger och växer inom mig. Jag stryker den stora magen och mina tankar och känslor är endast mina, och hennes att dela. Hon svarar ibland med starka sparkar, inte lika fjäderlätta som för bara någon månad sedan. Utan bestämda knuffar med en fot under revbenen, eller ett knä som glider över magen. Uppfostran börjar redan här.. När det gör för ont så trycker jag tillbaka den lilla foten in i magen, vänligt men bestämt samtidigt som jag inte kan låta bli att le för mig själv. Hon är snart här, en efterlängtad liten ängel som bringat mig mer fysisk smärta än någon av de idigare graviditeterna. Jag längtar efter att få möta henne, njuta av henne fullt ut
Stryka med handen över den där runda kinden jag redan fått tjuvkika på via 3D ultraljud, andas in den där välbekanta doften av nyfödd bebis och få känna de små små fingrarna lindade runt mitt eget finger
Jag ser fram emot de vakande kaosnätterna och dagarna då tröttheten är i det närmaste förlamande, bebisspya på axeln och läckande bröst. Allt det som här bebislivet till har jag blivit välsignad att få uppleva ytterligare en gång, jag ska ta vara på varenda stund. För tiden är ju så kort! Barnen växer och de växer så fort.
Storebror Leo som nyss låg hjälplös i min famn, helt beroende av min kärlek och omvårdnad sitter i soffan och plutar truligt med munnen. Arg för en diskution vi hade för några minuter sedan, Tre år och så otroligt självklar. Han vet mycket väl sin plats i världen, han kan allt och han är odödlig. Men vissa stunder blir han så liten och rädd, som då varanen i Bernad & Bianca dyker upp vid jägarens lejongrop.. Då vill han gärna hålla mamma eller pappa i handen.
Och River, min första kärlek och mina hjärtslag. Han har hunnit bli sju år fyllda, hans ansikte är så vuxet på något sätt. Allt det där som var bebis är försvunnet och han formas mer och mer till en egen individ. Det finska tempramentet och hans vansinnigt verbala framtoning driver mig stundstals till vansinne. Lika mycket som jag är tacksam att han har gåvan att kunna stå emot, och kunna sätta ord på sina känslor. Han har börjar skolan... jag trodde inte riktigt dagen skulle komma, Som förälder vet man att det sker men då det faktiskt blir av, när man ser sin lilla prins sitta där i skolbänken med stora ögon och en kompis brevid som försöker busa istället för att lyssna på fröken. Då inser man att tiden hinner alltid ikapp, När jag är trettio år kommer mina barn vara i åldrarna
13, 9 och 6. Och 30 för mig är ingen ålder, Ta vara på dagen.. När man ser barnen växa så inser man verkligen hur fort tiden går, och börjar förstå alla jobbiga äldre som säger "Oh, jag minns när du var såhäär" och måttar en tvärhand.
Ovan: River 2år
Nedan: fyra år senare vinner står han som segrare i BKsnars klubbmästerskap. Viktklass 22kg
Kommentarer
Trackback
