Ibland är det hårt
Att den här graviditeten kommer bli min död är jag nu mer övertygad om än någonsin. Lilla tjejen tycker det börjar bli lite väl trångt och lite väl trist där inne i livmodern, så hon förbereder inför förlossning för fullt. Det hade varit gudomligt skönt att slippa den enorma magen, ryggvärk, hormoner osv.. om det inte vore för detaljen att jag har 6veckor kvar till BF (eller ja, snart går jag in i V.35, but still..)
vad jag vet om vår dotter är att hon är stor, I v.31 vägde hon enl viktskattning 2200gram och borde ha ökat på rätt bra efter det, men likfan så vet man inte hur lungorna är utvecklade och min absolut största rädsla, att jag inte ska kunna amma henne om hon kommer nu. ammning är så otroligt heligt för mig, pojkarna ammade jag 15 och 11månader och jag har verkligen sett fram emot att knyta band med min tjej genom amning på samma sätt som med hennes bröder. Barnmorskan sa nu under fredagens mvc besök att hon inte trodde vi skulle träffas nästa gång vi bokat tid, dvs om 2veckor utan att jag hunnit föda vid det laget. Huvudet är fixerat, jag har värkar av och till varenda dag och har även haft en slemblandad blödning.. så att hon kommer är det ju inget snack om, men att gå omkring och känna sig som en tickande bomb är inte så jävla kul som det kan låta.
det är svårt att planera, man får ta lite en timme i taget eftersom man aldrig vet då det händer, så jag hoppas vid gud att jag & min man faktiskt kommer kunna genomföra den planerade finland/Ikea resan till nästa helg, vi behöver spendera lite egen tid med varandra. All oro och stress som jag bär inför dotterns ankomst gör att jag är ofta väldigt grinig och på gränsen till elak mot honom, nu är han ju visserligen rätt förstående och har sina egna sätt att hantera sin egen stress på som kanske skiljer sig från mitt. Men ofta så är jag väldigt orättvis och snabb på att döma honom när jag befinner mig i det känsliga läge som jag gör nu. Och hur fan ska man någonsin kunna förklara för en man hur det känns att vara i den sits man nu befinner sig i?
Det går liksom inte, lika lite som jag tror att ens en kvinna som inte själv burit barn kan förstå de ångestladdade tankarna inför att något ska gå fel för det barn som man bär inom sig.
Så jag försöker vila så mycket som möjligt, äter som en gris och förundras över att jag inte gått upp mer än 10kg hittils, jag hänger med barnen och tar hand om hemmet. Ibland tar jag en sväng till Angelina eller till vårt hanssons. Kaffet är visserligen slopat, te är det enda jag kan dricka. Men det är sällskapet som är det viktiga. jag är glad för det stöd jag har fått av henne under hela den här tiden...
Nu ska jag sluta gnälla och ta tag i sådana roliga saker som räkningar. fantastiskt.
vad jag vet om vår dotter är att hon är stor, I v.31 vägde hon enl viktskattning 2200gram och borde ha ökat på rätt bra efter det, men likfan så vet man inte hur lungorna är utvecklade och min absolut största rädsla, att jag inte ska kunna amma henne om hon kommer nu. ammning är så otroligt heligt för mig, pojkarna ammade jag 15 och 11månader och jag har verkligen sett fram emot att knyta band med min tjej genom amning på samma sätt som med hennes bröder. Barnmorskan sa nu under fredagens mvc besök att hon inte trodde vi skulle träffas nästa gång vi bokat tid, dvs om 2veckor utan att jag hunnit föda vid det laget. Huvudet är fixerat, jag har värkar av och till varenda dag och har även haft en slemblandad blödning.. så att hon kommer är det ju inget snack om, men att gå omkring och känna sig som en tickande bomb är inte så jävla kul som det kan låta.
det är svårt att planera, man får ta lite en timme i taget eftersom man aldrig vet då det händer, så jag hoppas vid gud att jag & min man faktiskt kommer kunna genomföra den planerade finland/Ikea resan till nästa helg, vi behöver spendera lite egen tid med varandra. All oro och stress som jag bär inför dotterns ankomst gör att jag är ofta väldigt grinig och på gränsen till elak mot honom, nu är han ju visserligen rätt förstående och har sina egna sätt att hantera sin egen stress på som kanske skiljer sig från mitt. Men ofta så är jag väldigt orättvis och snabb på att döma honom när jag befinner mig i det känsliga läge som jag gör nu. Och hur fan ska man någonsin kunna förklara för en man hur det känns att vara i den sits man nu befinner sig i?
Det går liksom inte, lika lite som jag tror att ens en kvinna som inte själv burit barn kan förstå de ångestladdade tankarna inför att något ska gå fel för det barn som man bär inom sig.
Så jag försöker vila så mycket som möjligt, äter som en gris och förundras över att jag inte gått upp mer än 10kg hittils, jag hänger med barnen och tar hand om hemmet. Ibland tar jag en sväng till Angelina eller till vårt hanssons. Kaffet är visserligen slopat, te är det enda jag kan dricka. Men det är sällskapet som är det viktiga. jag är glad för det stöd jag har fått av henne under hela den här tiden...
Nu ska jag sluta gnälla och ta tag i sådana roliga saker som räkningar. fantastiskt.
Kommentarer
Trackback
