Konsten att kritisera sig själv
Det slog mig för inte mer än fem minuter sedan, frågan som alla människor någongång frågar sig men som man förmodligen aldrig riktigt får svar på: vem är jag?
Och vem är jag egentligen?
John är och ser på fotboll, barnen är borta och det är så tyst att jag har skruvat upp ljudet på TVn lite extra, Disken hintar om några minuters göromål... men sen då?
jag skaffade barn så tidigt att jag nog aldrig riktigt hann bilda mitt "egna jag" fullt ut. Tiden innan River föddes minns jag i ett blurrigt töcken, en arg tonårstjej med mycket åsikter och ofta åsikter som gick brett isär men som fan alla skulle höra och ta hänsyn till. En tonårstjej som rymde hemifrån, tryckte i sig substanser och hatade världen. En helg i någons famn, en annan under nästkommande.. Det är en tjej jag inte på något sätt kan referera till idag. När River kom ändrades allt, jag upptäckte en värld som var vacker. Där fanns bara jag och den lilla pojken som såg på mig med de klaraste ögon och en vetskap av att här vilar min framtid, här i min famn är en levande varelse som inte klarar sig utan mig, som är fullkomligt beroende och kärleken som växte mellan oss är den som genom de här sju åren har lyckats få mig att gå genom både eld och vatten.
Mina barn har fått mig att kunna gå över lik, bestiga omöjliga bergstoppar och visat mig den yttersta gränsen av kärlek. Men som nu då ingen är hemma, då det bara är jag själv med en trött gravidkropp, godispåse, cola och en TV som skvalar ut pissig reklam... Så vem fan är jag? Utan dessa barn som andas tryggt från sina sängar, utan sällskapet av min man. Vem är jag? Är jag bara mamma? Har jag inte varit mer än mamma alla dessa år? jag, som så övertygat alltid menar att man förvisso alltid är mamma, oavsett var man själv befinner sig i förhållande till sina barn, men att man också är en egen människa som behöver vårdas.
kan jag stå för de orden själv? Kan jag med ärliga ögon betrakta mig här då jag sitter vid datorn och känna att: Där är Martina. Bara Martina som hon är född och skapt av livet.
Jag tror inte det, och jag är nog minst lika beroende av mina barn för min egna överlevnad som de är av mig. Om inte mer. Men vad händer då med mig då den dagen kommer och jag helt plötsligt står där och ser sista barnets flyttlass rulla iväg? För dagen kommer oundvikligen, många år och ingen ide att fundera så mycket över det kan man tycka. Bara ta en dag i sänder.. men jag måste tänka. Jag måste ge mig själv den här väckarklockan, jag måste ge mig en smäll på käften och fundera lite själv.
Men har man bara varit barn, en arg tonårsbrud och därefter mamma.. Så är det faktiskt inte så enkelt som det kan tyckas. Ialla fall inte för mig.
Det är lätt att kritisera andra, men när det kommer till en själv. Då är det helt plötsligt inte lika enkelt.
Och vem är jag egentligen?
John är och ser på fotboll, barnen är borta och det är så tyst att jag har skruvat upp ljudet på TVn lite extra, Disken hintar om några minuters göromål... men sen då?
jag skaffade barn så tidigt att jag nog aldrig riktigt hann bilda mitt "egna jag" fullt ut. Tiden innan River föddes minns jag i ett blurrigt töcken, en arg tonårstjej med mycket åsikter och ofta åsikter som gick brett isär men som fan alla skulle höra och ta hänsyn till. En tonårstjej som rymde hemifrån, tryckte i sig substanser och hatade världen. En helg i någons famn, en annan under nästkommande.. Det är en tjej jag inte på något sätt kan referera till idag. När River kom ändrades allt, jag upptäckte en värld som var vacker. Där fanns bara jag och den lilla pojken som såg på mig med de klaraste ögon och en vetskap av att här vilar min framtid, här i min famn är en levande varelse som inte klarar sig utan mig, som är fullkomligt beroende och kärleken som växte mellan oss är den som genom de här sju åren har lyckats få mig att gå genom både eld och vatten.
Mina barn har fått mig att kunna gå över lik, bestiga omöjliga bergstoppar och visat mig den yttersta gränsen av kärlek. Men som nu då ingen är hemma, då det bara är jag själv med en trött gravidkropp, godispåse, cola och en TV som skvalar ut pissig reklam... Så vem fan är jag? Utan dessa barn som andas tryggt från sina sängar, utan sällskapet av min man. Vem är jag? Är jag bara mamma? Har jag inte varit mer än mamma alla dessa år? jag, som så övertygat alltid menar att man förvisso alltid är mamma, oavsett var man själv befinner sig i förhållande till sina barn, men att man också är en egen människa som behöver vårdas.
kan jag stå för de orden själv? Kan jag med ärliga ögon betrakta mig här då jag sitter vid datorn och känna att: Där är Martina. Bara Martina som hon är född och skapt av livet.
Jag tror inte det, och jag är nog minst lika beroende av mina barn för min egna överlevnad som de är av mig. Om inte mer. Men vad händer då med mig då den dagen kommer och jag helt plötsligt står där och ser sista barnets flyttlass rulla iväg? För dagen kommer oundvikligen, många år och ingen ide att fundera så mycket över det kan man tycka. Bara ta en dag i sänder.. men jag måste tänka. Jag måste ge mig själv den här väckarklockan, jag måste ge mig en smäll på käften och fundera lite själv.
Men har man bara varit barn, en arg tonårsbrud och därefter mamma.. Så är det faktiskt inte så enkelt som det kan tyckas. Ialla fall inte för mig.
Det är lätt att kritisera andra, men när det kommer till en själv. Då är det helt plötsligt inte lika enkelt.
Kommentarer
Trackback
