mylf

Det är mulen morgon och torsdag, Jag har med viga och kattlika rörelser tagit mig hem till min gummiboll för att stjäla frukost och dokumentera gårdagens bravader. Jag tänker katt idag, allt för att skjuta undan bilden av mig själv som en sengångare och den lilla detaljen att jag spydde mjölk i min egen hand i gummibollens kök. Glamorösare än så kan det omöjligt bli. Nåväl, steg ett är således avklarat. Frukost i magen och tangentbord under mina fingrar (Vilka ständigt gör sig påminda att jag verkligen, och då menar jag veeeerkligen måste fixa mina naglar snart)

Onsdag 1 april, Klockan någonstans mellan 11.20 och 11.40
"När Mylfen rör sig står blixten stilla"
Sällan har jag varit så arg som när jag mötte upp Tobbe, oftast kallad "Djuret" i bloggkretsarna och Spjuvern på Opalen, Tack vare inkompetenta studievägledare & lika ointresserad rektor så har bara två av fyra lärare på skolan informerats om varför jag varit borta och således haft godkänt frånvaro. Min otrevliga engelskalärare var den som fått mig på mitt inte alltför klämkäcka humör, men svårt att vara arg när Djuret är vid gott mod, Solbrun, lätt rosenkindad och med sin nya atletiska kropp visade han med stora smidiga gester hur hans nya träningsmaskin fungerar, Sedan lämnade han oss dessvärre ganska hastigt för att fara vidare på ett av sina hemliga uppdrag, Lika fort som jag såg honom var han alltså borta. Kvar var Spjuvern tillsammans med mig, Inte helt nöjd med sin situation byggdes hans redan höga ångestnivå upp till eb kritisk gräns, men  alla har vi någon högre makt som ser över oss, en så kallad skyddsängel. Spjuvern, trots sina  mörka tankar & trubadurtendenser är inget undantag, en vänlig bodensare i gul t-shirt räddade honom genom att ge oss båda varsin cigarett i handen, spjuvern kontrade snabbt med att skickligt ge mig pengar till en latte. och sedan var balansen återställd, Jag var inte längre i det stadie att jag hotade sprängas.

Glad i hågen drog vi oss vidare till Julie där vi packade upp Djurets hemmagjorda matsäck åt Spjuvern. Det var den mest spännande blandning av mataktiga tingest jag någonsin sett i mitt liv, eller som jag sa med förundran i rösten "Det... Det är som något snusmumriken tar med sig till mumindalen efter vintern"
Jag & Spjuvern delade måltiden som kändes väldigt gammeldags, och av någon anledning ändå en större symbolik, Vi kom fram till att det var någon form av kristerlig måltid. och symboliken analyserade vi sen att det var där som Spjuvern tog ett litet men ack så stort steg ut ur ångestträsket och valde att göra något positivt och livsbejakande av sin dag istället för att fortsätta sin påbörjade syndiga vana och falla för alkoholens lockelse trettiosextimmartill!!!!!!!!!
Nej, Spjuvern fick någon form av uppenbarelse, bestämt slog han sin knutna näve i bordet och viskade för sig själv "Nu får det banne mig vara nog" så tyst att ingen hörde det tillade han ett amen.
Julie var inte alls lika peppad på livet som vi blev av vår nytillkomna lycka, så vi lämnade henne bland sina amöbor, amfibier och allt annat spännande som kretsar i hennes huvud dessa hårt studerande dagar och med sina djupa tankar på livets upp & ned gång. Stackars Julie, jag borde nog fara dit en sväng idag och se så hon inte fallit i någon form av galenskap.

I solen promenerade jag & Spjuvern, Det droppade från taken & jag gick omedvetet mot röd gubbe och där brast mitt hjärta och min envisa uppfattning om att jag är en god människa som i alla fall inte går mot rött. Nåväl, detta gottgjorde min kamrat på något sätt genom att utföra bankärensen, efter mycket tankeverksamhet om var vi skulle snika oss mat bland annat så hamnade vi hos någon som hette skallen. Jag var rädd redan första gången han nämnde hans namn. Tyckte väl inte att "Skallen" lät som någon alltför sympatisk människa  att dela en måltid med, Först tänkte jag att han var någon form av farlig gangster (Och då menar jag inte som en "gangster" är i Boden, utan faktiskt en riktig en. Undercover, i Boden. Således, bodens första och enda riktiga gangster)
 i trappen ändrade jag mig, kom fram till att jag kan inte gå omkring och vara rädd. bestämde mig för att han kanske var nazist, då är jag inte längre rädd utan då blir jag arg & stark.

Det var varken någon gangster eller nazist utan en människa med en massa brunt hår och ett lätt förvirrtat uttryck som med sin uppgivenhet fick mig att se ett själslig brodersband till Spjuvern. Helt ofarlig alltså, Jag fick pasta & ketchup och kunde äta utan att oroa mig för någonting, trodde jag. Tills någon ilsk bygggubbe som redan nu är jävligt less på den här gallerian, övervägde att vrida lite på lyftkranen och attackera fönsterrutan "Det här har jag nyss sett på Csi" sa jag med andan i halsen och tänkte att nu... nu dör jag...
Det gjorde jag såklart inte, och jag begav mig vidare med min färdkamrat Spjuvern, Vi hamnade hemma hos mig där jag placerade honom framför Ice Age 2 och gav honom en krokodil som gåva. (han kramade sin nyfunne vän hela dagen. Den fick ett namn också, jag minns bara inte vad. Och han beskrev krokodilen som en värmeklimp mot bröstet. Det känns så bra att kunna underlätta för någon)

Efter många om och men samt en försvunnen tesil senare så kom min man förbi och lämnade nycklarna till sin studio. jag tog snabbt på mig mina pastellfärgade städkläder och utrustade med diverse olika citronluktande rengöringsmedel, svampar & trasor begav vi oss till studion.
Spjuvern gömde sig under några långa minuter i micbåset tillsammans med min Ko i telefon, det hade kunnat vara något intimt samtal om det inte vore för att jag varje gång jag gick förbi hörde orden "Heroin" eller "Folk förstår ju liksom inte att man kan dö av det, och det är ju såklart ett problem"

Det var inget vidare hett samtal utan en radiointervju om droger, Efter att han gjort den goda gärningen så hjälpte han mig, Han kämpade på med den ylande dammsugaren utan uppsugningsförmåga medan jag förklarade för honom att den yttersta kärleksförklaringen man kan ge sin man är att skura hans toalett, Jag ångrade mig visserligen någon halvtimma senare när jag dessutom torkade saliv i micbåset. men Spjuvern som är en klok man förstod min poäng och fortsatte att tappert inte göra ett enda protestljud under hela den ingående städningen av studion. När jag sedan hittade honom med en tom blick i hallen, så brast mitt hjärta och jag kände hur alla mina moderskänslor blommade upp "Hur är det, gråter du?"

han såg på mig, med den där otroligt sorgsna blickem, Blicken som sa "Förlåt, jag orkar inte mer. Jag vill dö nu"
och han svarade ynkligt
"Ja, nästan"

Vi skyndade på med det sista, sedan gick vi upp och lagade oss lite pyttipanna,
Spjuverns humör återvände och han fann sig en bekväm ställning på golvet bland blåbär&jordgubb puffen tillsammans med sin krokodil, Så skickligt och självklart låg han där att han efter några timmar fick avancera till att bli en märklig del av familjens inredning.
När jag var nära svältgränsen igen kom slutligen mannen med pizza som tack för hjälpen, Det var helt fantastiskt och jag kan inte riktigt förstå hur en pizza kan skänka en människa så mycket glädje.
Nåväl, Spjuvern försvann efter ett tag med bussen till det dekadenta luleå, och jag ber till högre makter att han ska hålla fast vid tanken på alla hans goda gärningar & inte falla tillbaka i någon form av misär.

När vi skulle sova så kom det plötsligt ett märkligt ljud, ett ljud som fick mannens paranoida och överbeskyddande sida att vakna till liv. "Det är någon i lägenheten... tänk om det är spjuvern"
"va?"
Han lutade sig förtroligt ännu närmare mig och såg lätt panikslagen ut "Tänk... tänk om han har flippat och gömt sig i barnens rum.. han kan göra sånt, man vet aldrig"

Det slutade med att vi gick på jakt efter spjuvern, när vi inte hittade någon spjuver så fortsatte han ändå, när han kollade igenom skafferiet fullt allvarlig kände jag att han gått lite för långt, men han kom såklart med en logisk förklaring att han är ju så liten att han hade kunnat klämma in sig där.

Slutligen somnade vi, Förklaring till rubriken kan dock vara på sin plats. Den myntades av det tidigare nämnda "Djuret" under ett samtal där han först tyckte vi skulle städa hans lägenhet efter studion, Jag sa att det var väl inga problem. Då blev han rädd och sa att det inte skulle finnas en chans att han släppte in oss där själv. Vi var en såkallad "Livsfarlig kombination"

fred på jorden!

http://www.finest.se/userBlog/?uid=31080