mylf

River och Mirja sover, den sistnämnda i alla fall tillfälligt och John är på promenad med Tobbe.
Jag väntar bara på att han ska komma tillbaka så jag kan ta mig en välförtjänt dusch och sedan krypa ned i sängen med honom. Mirja har varit extremt mammig idag, hon är klok min lilla tjej och vill bara vara nära, nära, nära hela tiden. Men det är svårt att kunna göra allt med bara en hand, och idag har John varit borta hos Love och lagt tak. Jag har hunnit med att både sova och fundera en hel del under dagens alla timmar, En av de mindre tankebanorna var ialla fall att allt min man gör är så jävla rejält. Tom då han plastar pizzarester så är det rejält, jag har nog aldrig sett så mycket gladpack på en halv pizza förut.

men visst har tankarna varit djupare än så, och stundtals har jag haft en aning dåligt samvete över hur otroligt känslig jag är just nu, Men det är de första hormonerna då ammningen kommit igång ordentligt, den första tiden med bebis är alltid så otroligt mäktig och hela ens normala sinnestillstånd slås ur balans. Graviditetshormonerna är för mig en charterresa jämfört med det som är nu, det absolut jobbigaste är att man aldrig är förberedd då känslostormarna kommer eller vad som väcker dem. Och situationer jag i normala fall kan uppfatta som jobbiga hanterar jag hur lätt som helst. John får givetvis ta alla smällar, han är den vuxna som är runt mig och han är den jag vågar få mina känslostormar för. och han tröstar, kramar och känner förmodligen en hel del uppgivenhet också mellan varven. men för varje gång som han får mig tillbaka på banan och hanterar sin lätt störda kvinna så växer kärleken litelite till, jag har en sjuhelvetes bra karl även om han stundtals driver mig till vansinne, helt i sin ordning.

Jag har vaga planer på att börja sätta ommöbleringsplanen i verket imorgon, får se hur det blir med det.

Ingen rök utan eld sägs det ju. Och ordspråket är verkligen sant

Mirja blir vackrare för var dagsom går, och när jag ser mig själv i spegeln vill jag bara gråta och inte fan blev det bättre när jag tappert försökte sätta på mig lite mascara för sakens skull och kom på mig med att nynna på "This is halloween" från Nightmare before Christmas.
Det kändes verkligen inte bra, mina nära och kära försöker snällt säga att "det är okej, det är bara en vecka sedan du födde barn" Men för mig är det inte alls okej, jag är nog en aning för ytlig för att gå med på logikens lagar och att man faktiskt blir jävligt sliten av en sådan påfrestning som det är med en förlossning, ammning och rubbad sömnsrytm. Jag vill vara fab direkt, in i de gamla jeansen och bara se så jävla bra ut. en riktig hot mama, men det är bara att inse att det inte kommer hända på mycket länge och istället glädjas åt vilken fantastiskt vacker bebisflicka jag fått.

Igår var Angelina & Freja förbi, auli kom i samma veva och lämnade en liten dress till Mirja (sjukt att strl 50 faktiskt är stort på den lillkorven) och Freja sa ett av mina absoluta toppcitat ever

Freja till Auli "Hur gammal är du?"
Auli "49"
Freja vänder sig mot Angelina och viskar "Mamma, kan man leva så länge?"

Vi dog av skratt allihopa. Freja kan ju vara bland de charmigaste ungarna någonsin

Dressen hon fick av Auli =)

 

Nu ska jag avsluta med ett konstaterande: jag känner djupt förakt för samhalls trappstädare, det är snällt att de städar trappen men det låter som att de begår ett mord varje gång. Det ska grymtas och det ska spöas trappsteg med skaftet på sopen så alla boende vet hur missnöjda de är med sitt jobb, Kära samhallstädare, sluta med det. Budskapet har gått fram okee?

Idag har jag roat mig med de mest märkliga saker, saker som kanske inte är kul men som i nyförlöst/kronisk trötthet/mammaledighets stadiet är fantastiskt roande.

För tredje gången på tre dagar har jag blivit likförklarad. och jag är verkligen sjukt blek, nästan genomskinlig av trötthet och järnbristen från helvetet. Mirja sover bra om nätterna oftast, men inatt har hon varit lite kinkig mellan varven. River kom över till oss och la sig som en liten hund längst ned i sängen vid våra fötter, precis som han alltid gjorde med mig då han var mindre.. Det slutade med att vi försov oss, och då jag försover mig på morgonen då är jag verkligen riktigt, riktigt trött.
Nåväl, jag har försökt vila ikapp lite grann idag.. Eller försökt och försökt, jag somnar sporadiskt lite här och där och hursomhelst då Mirja käkar, hon är som en liten sömntablett med sina mjuka bebiskinder och fjuniga bebisluktande hår. Jag njuter av varenda sekund med vårt lilla nytillskott i familjen, även om hon fått mamma in i levande-död stadiet.  Likförklaringen var alltså det första som roat mig så mycket

Det andra var att en jättetrevlig barnbok försäljare var förbi, jag tyckte han var så trevlig att jag skickade honom till Raymond med adress och allt. Sedan sa jag ingenting till Raymond men blev förtjust som ett barn på julafton då han någon timma senare ringde upp och började samtalet med att säga "Varför skickar du försäljare till mig?" med lätt anklagande stämma.

John roas han också, mest på min bekostnad, jag befinner mig i den berömda bubblan och är rätt svårkontaktad mellan varven. Klumpig är jag också, tappar glas och missar mjölkglaset då jag ska hälla. När han säger någonting tar det några extra sekunder innan det når fram. han tycker jag ser ut som en ko när jag försöker registrera vad han verkligen sagt.

Barnmorskan var här för inskrivning idag också, jag gillade henne som fan. Riktigt trevlig kvinna och sådär härligt öppenhjärtlig som få äldre är numera. Kändes bra.

Nu till gårdagens citat av River:
"mamma, jag har lärt mig engelska och det är en sak du ska veta"
"Jaha, vaddå?"
"You are NOT a crazy frog"

Likblek och sliten, men River är armed and dangerous

Kvällsdansen


Och Mirja var mycket tjusig i röd klänning och strumpbyxor =)
Farlig pussmun också

Lilla Mirja ligger och snusar i sängen efter morgonamningen, John sover han också.. Jag själv överväger att lägga mig en stund till efter nästa lilla vakenstund hon kommer ha. Egentligen skulle vi till sunderbyn på återbesök idag, menjag ändrade till imorgon då det inte riktigt känns aktuellt att köra utan vinterdäck, det är verkligen uppenbart att vintern är påväg. Jag har huttrat i flera dagar av kylan men kom inte på före igår att det kan vara en bra grej att slå på elementen så jag kanske får skylla mig själv lite också.

Sedan ska faster Sara komma hit och umgås med mig och snosa lite bebis innan River ska hem från skolan, mamma och lillasyster skulle eventuellt komma förbi en stund de också. Det känns bra, jag saknar lillasyster och har ett visst behov av min mamma av någon anledning. antar att man bara är så i vissa perioder, jag behöver nog mest bara se henne så är jag nöjd :)

Mirja är i alla fall väldigt lugn och snäll, jag är så sjukt bortskämd med ungarna då de är bebisar. Pojkarna var exakt likadana som små. Fast inatt har jag haft svårt att sova, inte pga Mirja utan att jag bara inte kunde sova riktigt bekvämt. Hur jag än låg så kändes det inte bra nog, enorma i-landsproblem verkligen.

John har axlat papparollen otroligt bra, han är så fånig och lycklig över sin lilla dotter att man nästan blir full i skratt då man ser honom. Det är så fint att få dela allt det här nya med honom, och det känns som om vår relation har nått ett nytt mycket djupare stadium istället för tvärtom som det lätt kan bli då man får barn tillsammans. Det här kommer nog snarare binda oss än hårdare till varandra än tvärtom, och det gör mig glad. han är den absoluta nummer ett av vuxna människor som jag vill ha omkring mig, som jag känner mig fullkomligt trygg med och där det inte finns något som är för fel att göra eller säga. Jag är verkligen jävligt lyckligt lottad, även om det sätt vi träffades på kanske inte var det bästa, så finns det nog inget som kunde bli mer rätt.



Aden träffar Mirja första gången, hans kommentar var "Jag kan vänta med att gifta mig några år till"
Den här tjejen har en förmåga att göra alla män knäsvaga och mycket fåniga :)


Filten hon fått av tant sanna & ylva-li är väl använd :)

Här var Mirja helt färsk, bara några minuter gammal och redan pappas stora kärlek.

Och som så snygg tjej i den här världen är det en jäkla tur att man har två storebröder vid sin sida.

En ängel har kommit till världen, hon ligger och andas i vår säng. Storebröderna har hälsat på och åkt vidare, de senaste tre dagarna har varit välsignade av bebislycka. en förlossning jag aldrig kommer glömma. såhär gick det till enligt journal

Förlossningsstart: spontan
smärtlindring under förlossningen: akupunktur
Födelsebarn: 2009-10-08
Kön: Flicka
Vikt:3385gram
Längd:47cm
HO: 34,5cm

Graviditetslängd: 37veckor 2dagar
Blödning: 200ml


Pappa kom förbi med pizza efter jobbet, jag hade då haft värkar sedan klockan 14.00 men var fast besluten av att äta den där pizzan. och så blev det. Ganska precis vid klockan 17 var vi inne på förlossningen, och klockan 19.05 var vår älskade tjej ute... Det var en otroligt mäktig känsla att föda utan smärtlindring. Akupunkturnålarna drog jag ut rätt fort då jag inte kunde ligga bekvämt på kudden. sista krystvärken sjönk hennes hjärtljud och jag fick andas syre. Jag hörde hur någon skrek som ett skadeskjutet djur. Det var inte före efter jag fattade att det horribla ljudet var från mig själv. Allt jag kunde göra var att fokusera på att föda fram barnet, och någonstans noterade jag hur John lät som en fotbollssupporter i bakgrunden.
han var fantastisk hela förlossningen, och jag är så glad över att ha spenderat sjukhustiden där med honom.

Bilder på damen finns på Mylf.pixbox.se

Jag är så sjukt positiv idag! jag är harmonisk, lugn, glad, kär.. Allt på en och samma gång. John verkade nästan lite skeptisk till mitt goda humör då han till&med fick frulle på sängen :)
Men idag är en sådan dag då jag bara är rakt igenom lycklig, och vill att alla som jag bryr mig om ska känna sig uppskattade. Det blir förstås ett jävla projekt, för även om kretsen är ganska liten så är den ändå rätt stor.

River ska åka till sin klasskompis och leka idag, så eftermiddagen spenderas med bara leo hemma efter dagis. Det är så roligt att River har så otroligt fina kompisar, med sådana toppenföräldrar också. De har fö nyss fått sin bebis så liiite avis är jag.

Disken är avklarad, överväger starkt att försöka skura idag.. Golven är i ett visst behov av min ömma omsorg, men först ska jag lägga mig och vila en stund. Passa på då kidsen är borta.

ta hand om er!

Imorgon går jag in i V.38 (37+0) med således idag 21 dagar till BF. Och jag hoppas vid gud att min lilla tjej verkligen vill komma snart,snart,snart. Eller för att vara helt ärlig nu,nu,nu.
Pojkarna är verkligen inte lättväckta idag, och på ett hiskerligt humör då man snällt försöker väcka dem, men av någon anledning är jag på mycket gott humör trots denna tid på morgonen. Jag har inte sovit mycket inatt, men väldigt gott. John har krypit tätt intill hela natten och varit jättegosig, sådant är alltid uppskattat. han har i sömnen legat och strykt på magen.. Kanske börjar han också undermedvetet bli mer införstådd i vad som komma skall.
(Nu kom leo och satte sig i mitt knä, myspys)
jag sjlv har drömt om förlossning hela natten. Inget om bebisen i sig men om själva sjukhusvistelsen, och kanske är det där jag behöver bearbeta mest. jag har mina anledningar till att inte uppskatta den miljön sådär innerligt.

Nu är det dags att försöka få i ungarna frukost och vakna till på riktigt.

Frusen om händer och fötter bannar jag mig själv för att jag lyckats slarva bort alla de fantastiska nålbundna sockar som min mamma genom åren har proppat på mig. Men jag ska nog be henne om en sista chans till bättring, ett sista par sockar. fast helst sådana i modell tofflor, mm...
Med en kopp the som enda hopp att värma mina stackars fingrar så njuter jag i alla fall av att ungarna ligger i varsin säng, nedbäddade och halvsovande till varsitt barnprogram (kalla det hur fel ni vill, mina barn fungerar fint att somna till TVn)

jag väntar på att min man ska komma hem från fiskandet, om jag fryser så lär ju han vara något liknande en Yeti. mm, jag saknar honom i alla fall, han har varit ute hela dagen. Ett ivrigt fiskande nu innan snö och bebis kommer, kan inte klandra honom. men de två veckorna kvar av fiskesäsongen börjar bli jävligt dryga, även för en tålmodig kvinna som mig.
Nå, när han väl är hemma så måste det inhandlas både smör och mjölk.. vår mjölkkonsumtion liknar inte något jag tidigare skådat, 4-5liter försvinner lätt på bara en dag i den här familjen.

jaha, nu börjar River gorma... skulle inte ha varit så kaxig att det var så lugnt och skönt med kidsen.

Vädret kunde inte ha varit bättre om man ser till dagens sinnesstämning, grått... grått... grått...
Inatt somnade jag inte före 03.30, John hade då hunnit sova ett bra tag och jag kände inte direkt för att väcka honom. Det är bra om iaf en av oss får sova, jag har nu i tre veckors tid haft värkarbete som kommer och sedan klingar av. När jag vaknade imorse kände jag bara att allt, verkligen allt var skit. Jag kunde knappt prata med John, och så fort han kramade mig så började jag grina. av utmattning och hopplöshet... Det känns verkligen som om bebisen inte kommer att komma, aldrig någonsin. Fast jag VET att det handlar om absolut högst 3veckor, så är 3veckor en otroligt lång tid då man redan fysiskt sett är helt utmattad efter den senaste tiden. Jag är livrädd för att jag kommer vara så trött på förlossningen att jag måste ta kejsarsnitt och därefter ha en kolikbebis, Inga positiva tankar här idag inte... Kejsarsnitt är det ju inget fel med så, men ska jag ta kejsarsnitt så vill jag att det ska vara för bebisens hälsas skull, inte för att mamman i fråga inte orkar trycka ut henne vaginalt. Skulle kännas så extremt snopet.

Jag har ringt hem leo tidigare, och försökt övertyga River om att komma till mamma nu. Men han har bestämt sig för att klockan 15 är en bra tid och då vill han komma hem.. Så jag ljuger inte när jag säger att jag räknar minutrarna. Mina pojkar är solskenet just nu, jag vill inte vara ensam för en sekund för jag orkar verkligen inte med mina deppiga graviditetstankar.

Allra mest längtar jag dock efter den där befriande känslan när all smärta lämnar kroppen och vår lilla dotter kommer läggas upp på mitt bröst för att få möta våra ansikten för första gången.
Det är så nära... men fan vad det känns långt borta.

Mormor och morfar, farmor & farfar.
Jag lutar mig tillbaka, sipprar på ett glas med mjölk och slås av tanken hur otroligt lyckligt lottad jag är.
Min mormor är en hjältinna.. en modern kvinna med skinn på näsan, en "true lady" med erfarenhet, kärlek och samtidigt en hårdhet som har fått henne att nå dit hon är idag. Hon har og alltid varit före sin tid, en äldre generations karriärkvinna som man på många sätt kan ha som förebild.

Min morfar är även han en hjälte, en arbetare i själ och hjärta. Många av mina tydligaste barndomsminnenär just från honom. Jag minns hur hans stora händer kunde värma min kind, alla brottningsmatcher med mig och lillebror, han har ett leksinne som är helt otroligt och som jag med glädje ser honom ge mina kusiner, mina syskon och mina barn fortfarande. så många år efter att det var jag och min lillebror som bottades med honom i gräset.

farmor och farfar minns jag med ett snett leende på mina läppar, Även där har jag mycket goda minnen. Farmors fantastiska risgrynsgröt. Hennes matlagningskonster som skulle kunna gå till historien, Jag minns hur deras lägenhet på garnisionsgatan var möblerad och hur sofforna luktade. Jag minns timmar av tv-spelande med mina fastrar på deras 8bitars Nintendo.

Sedan har vi de extra föräldrarna/farföräldrarna Auli och Vesa.. Dvs Rivers farföräldrar som livit en viktig och självklar del av vårat liv. Spontana besök hos varandra, kaffedrickande och skvaller. Hjälp med barnen och ekonomiskt då det krisar som värst. Alltid ställer de upp med kärlek och glädje. De är två helt fantastiska människor och jag är så innerligt tacksam för att barnen har dessa människor i sitt liv. Även om de biologiskt sett "bara" är farföräldrar till River, så gör de ingen skillnad på barnen då de är tillsammans. Är pojkarna hos dem samtidigt så är det på samma villkor, och nu då bebisen kommer så är dom bland de absolut första som kommer få veta det. Auli ha varit ett otroligt stöd under hela graviditeten. och jag har dem som min främsta förebild då jag tänker framåt på den dag jag själv blir mormor eller farmor.

Tack alla underbara i den äldre generationen, för allt det ni gjort för mig och mina barn.

Idag har varit en så otroligt tyst dag. John är och fiskar och ungarna är borta, endast jag & Herman är hemma oh håller fortet. jag har all tid i världen idag och har halvhjärtat gjort några försök till att städa... Men jag vill inte påstå att försöken är mycket mer än just halvhjärtade. Pojkarnas rum är det plockat i, hermans bur är ren och snart hade jag väl tänkt ta itu med disken. Jag försöker locka mig själv med att jag i alla fall blir varm om händerna då, är så sjukt kallt i lägenheten nu då hösten börjar smyga sig på och jag inte riktigt fattat hur jag ska ställa elementen på bäst värme.

Beslutet blev inte oväntat att parkskolan ska läggas ned, protesterna bland föräldrarna är enormt men som vanligt skriker vi inför döva öron. Politikerna har aldrig visat oss sitt intresse och kommer förmodligen aldrig göra så heller. För dom är alternativet att skicka barnen genom hela stan från svea ner på holmen något helt naturligt, För dom är det också inget märkligt i att slita upp ungarna från sina vänner och duktiga pedagoger .. varför skulle det vara det? De blir ju inte på något sätt drabbade, garanterat ingen som de håller kär heller. Våra barn på parkskolan är bara siffror för dom, pengar att spara in.. Det är vidrigt hur illa vi alla blivit behandlade i den sk "utredningen" (beslutet var nog taget för mycket länge sedan egentligen) den fantastiska information som gått ut är också en historia för sig. jag är så jävla trött på att ständigt behöva bli besviken på politiker, men då de slår på barnen.. Då känner man ändå att någon form av gräns är nådd. Jag hoppas att de åtminstone inte kan sova gott om nätterna.

Ikväll käner jag att jag ska tvinga ner min man i sängen, slå på en film och bara trycka under täcket, sippra på lite te oc bara njuta. Det är definitivt en sådan höstkväll på ingende, Imorse var det frost på taken och solsken som färgade löven ytterligare. Och snart, snart snart så kommer vi ha en liten bebis att ligga och snosa på. en liten tjej med pyttesmå fingrar, pytteliten mun, kisande ögon.. Amning, vakande nätter, blöjbyten, skrik och en helt ny omställning för hela familjen.

jag längtar så jag går sönder.

Foto: Sanna Lundbäck (V.37)

Jag är verkligen otroligt dålig på det här med att sova, när jag väl kommit in i mina vardagsrutiner så har jag en klocka inställd i huvudet. River sov hos farmor igår och John hängde med Leo då föräldramötet gällande parkskolans nedläggning som väntat drog ut på tiden. Eftersom Leo går dagis och således inte har skolplikt som sin äldre bror såg jag fram emot en lite senare morgon innan han skulle lämnas, så blev det inte. Klockan 06.00 slog jag upp mina ögon och kunde omöjligt somna om, så Leo hamnade på dagis vanlig tid ialla fall.

På vägen dit passade vi på att lämna in namnlistor mot nedläggningen på fritids, hjälpte en kvinna som ramlade ut från trappsteget på vägen och kände mig som en bra människa redan innan klockan hunnit slå 08.00 på morgonen. Idag ser ut att bara bli en hemmadag med städning och vila innan kidsen ska hämtas.

Nu inväntar jag Aden, han har lovat våldgästning såhär på morgonkvisten.

Anledningen till varför jag är så grinig skådar ni nedan.

Sitter hos Raymond på svea... Inte mycket nytt härifrån faktiskt, det är en ovanligt lugn dag förmodligen till följd av det grå vädret samt det faktum att det ändå är söndag. Ramadan slutar nu, så muslimerna är vackert klädda och glada. Träffade Aden, Abdi och resterande av den stora familjen och de är alltid som en vitamininjektion, så sjukt sprudlande glada.

Det slog mig för inte mer än fem minuter sedan, frågan som alla människor någongång frågar sig men som man förmodligen aldrig riktigt får svar på: vem är jag?
Och vem är jag egentligen?

John är och ser på fotboll, barnen är borta och det är så tyst att jag har skruvat upp ljudet på TVn lite extra, Disken hintar om några minuters göromål... men sen då?
jag skaffade barn så tidigt att jag nog aldrig riktigt hann bilda mitt "egna jag" fullt ut. Tiden innan River föddes minns jag i ett blurrigt töcken, en arg tonårstjej med mycket åsikter och ofta åsikter som gick brett isär men som fan alla skulle höra och ta hänsyn till. En tonårstjej som rymde hemifrån, tryckte i sig substanser och hatade världen. En helg i någons famn, en annan under nästkommande.. Det är en tjej jag inte på något sätt kan referera till idag. När River kom ändrades allt, jag upptäckte en värld som var vacker. Där fanns bara jag och den lilla pojken som såg på mig med de klaraste ögon och en vetskap av att här vilar min framtid, här i min famn är en levande varelse som inte klarar sig utan mig, som är fullkomligt beroende och kärleken som växte mellan oss är den som genom de här sju åren har lyckats få mig att gå genom både eld och vatten.

Mina barn har fått mig att kunna gå över lik, bestiga omöjliga bergstoppar och visat mig den yttersta gränsen av kärlek. Men som nu då ingen är hemma, då det bara är jag själv med en trött gravidkropp, godispåse, cola och en TV som skvalar ut pissig reklam... Så vem fan är jag? Utan dessa barn som andas tryggt från sina sängar, utan sällskapet av min man. Vem är jag? Är jag bara mamma? Har jag inte varit mer än mamma alla dessa år? jag, som så övertygat alltid menar att man förvisso alltid är mamma, oavsett var man själv befinner sig i förhållande till sina barn, men att man också är en egen människa som behöver vårdas.

kan jag stå för de orden själv? Kan jag med ärliga ögon betrakta mig här då jag sitter vid datorn och känna att: Där är Martina. Bara Martina som hon är född och skapt av livet.

Jag tror inte det, och jag är nog minst lika beroende av mina barn för min egna överlevnad som de är av mig. Om inte mer. Men vad händer då med mig då den dagen kommer och jag helt plötsligt står där och ser sista barnets flyttlass rulla iväg? För dagen kommer oundvikligen, många år och ingen ide att fundera så mycket över det kan man tycka. Bara ta en dag i sänder.. men jag måste tänka. Jag måste ge mig själv den här väckarklockan, jag måste ge mig en smäll på käften och fundera lite själv.

Men har man bara varit barn, en arg tonårsbrud och därefter mamma.. Så är det faktiskt inte så enkelt som det kan tyckas. Ialla fall inte för mig.

Det är lätt att kritisera andra, men när det kommer till en själv. Då är det helt plötsligt inte lika enkelt.

Det var mycket länge sedan jag fick ett inlägg raderat från någon sida. Men helt nyss fick jag en häpnadsväckande upptäckt då moderatorn plockat bort mitt inlägg där jag enbart ifrågasatte hur fan bruden bakom trådstarten tänkte när hon skriver nedvärderande om "Unga mammor med dyslexi och som lever på soc"

En stor skara unga mammor lever på soc, och säkerligen en ung skara mammor har även dyslexi. men enligt då den här tjejen så ska man inte ha barn om så är fallet. och då är alltså mitt ifrågasättande av det hon skrivit det som är provocerande? med handen på hjärtat satt jag mest och garvade då jag läste hennes inlägg, för jag kunde verkligen inte tro att tjejen var seriös. Det var hon tydligen. Helt sinnessjukt

Snart ska jag & River masa oss mot hans skola som två trötta maskar som simmat för länge i en regnig gräsmatta, därefter ska jag promenera vidare till Angelina och hänga med Freja hela dagen. kan slå vad om att min sköna Angelina kommer vara sminkad, snygg och iaf ge intrycket av att vara pigg... medan jag ser ut som de dåliga exempel på INNAN bilderna i de flashiga reklamerna för smink, hår och hud produkter.

Lätt vätskefylld och osminkad, luktar förmodligen illa också egentligen (har drömt om förlossning och svettats hela natten i tortyr) men tack & lov finns det parfymer som iaf ger en illusion av att lukta gott,så länge man inte blir alltför intim.

Äh, får duscha innan Sammy penetrerar min kropp med bläck ikväll.
Jag saknar John
Jävla gnäll. Det går över snart.

Barnen är lämnade på skola och dagis, jag har krupit ned i min stora linne/klänning som luktar nytvättat och andas in den nya dagen. Det är otroligt vad mina dagliga morgonpromenader gör mig gott, att gå med River i ena handen och Leos barnvagn i den andra, samtidigt som solen får trädens nya färger att glänsa lite extra. River babblar på om stora såväl som små ting, att prata med en sjuåring är inte alltid det lättaste.. De väljer själva när konversationerna ska vara och i vårt fall är de oftast promenaderna till och från skolan som han ventilerar.

det kanske är tjatigt att läsa om mig och mina barn, men mina barn är de människor som lärt mig mest av allt i livet. de har lärt mig tålamod, kärlek, ömhet, förlåtelse och framförallt vad det innebär att älska en annan människa utan några som helst gränser.
Igårkväll hade River ett vansinnesutbrott utan dess like, han var så arg att när han väl somnade så var det i ren protest tvärs över sängen. jag själv kokade och leo hade svårt att somna av hans gapande, John gjorde det enda rätta och bryggde Te åt sin arga kvinna och hjälpte till att byta av mig i diskutionen med den arga sjuåringen.
men det är inte det som är det intressanta, utan det som kanske framförallt River har lärt mig: Förlåtelse, för nu på morgonen så var allting lugnt igen, min prins var sur som sig bör innan han väl fått på sig kläderna och kravlat sig ur sängen till frukosten. men sedan började vi om på nytt, för med barn går inget annat.. De förstår inte konflikter på det sättet. Ofta har de glömt varför de är så arga och det går inte att fortsätta vara arg när väl ilskan hos barnet lagt sig. det är då man får börja kompromissa och börja om på nytt, vilket vi gjorde idag. en lyckad och mysig morgon.

Nu är det Leos pappavecka, det känns konstigt att han ska vara borta nu. raymond har haft fullt upp de senaste två helgerna så jag har tagit Leo extra, och han är lite som min andra hud just nu. Ett litet plåster som hela tiden är tätt, tätt inpå mamma och andas. I sina utvecklingsstadier har han en tendens att bli väldigt mammig. Nu är inget undantag.

Min snygga man ligger fortfarande i sängen, inom mycket kort hade jag tänkt göra honom sällskap under täcket.
Inte alls en dålig start på dagen.

11.12
Som den hemmafru jag är slopade jag planerna på att krypa ned med min man och har ägnat förmiddagen åt disk och småstädning istället, inte heller så dumt. Vissa dagar är det riktigt mysigt att gå omkring och plocka och fundera över framtiden. Allting går ju så fort nu, ungarna har hunnit bli någorlunda tora och inom en mycket snar framtid så har jag en liten jollrande bebis igen. Det är så fantastiskt!

John har åkt iväg på äventyr med Love och deras mamma, jag själv väntar på att Raymond ska höra av sig så ska vi ta en fika på Hanssons, det blir mysigt. John kommer spendera natten borta, så lite nervöst är det ju ifall bebisen bestämmer sig för att komma inatt. Visserligen är han bara ett samtal bort men i alla fall, jag har inte hunnit tänka så mycket på förlossningen men ju mer värkar jag har under dagarna blir jag plågsamt påmind om hur fruktansvärt jävla ont det gör och hur enormt intensiv smärtan är.
Men å andra sidan vet man att det är en positiv smärta och det är väl det som är drivkraften, man är medveten om att man får ut något helt underbart av allting. ett litet liv, storslaget men pyttigt.

Jag förstår inte smileyspråket / Msn språket... är som att läsa nå jävla hieroglyfer. Är jag gammal eller är det den yngre generationen som helt enkelt tappar den verbala förmågan och enbart kommunicerar med märkliga smileys? Visst våldtar vi alla språket mer eller mindre, men när meningar byts ut till en massa jävla tekoppar, rosor, dolly parton, vattenödlor, fladdermusöron, nakna lår, riddar kato och fan vet allt... då känner jag att det ändå är rätt skönt att tillhöra generationen smileys :) :( :p och :o


Det gäller att åldras med värdighet

Att den här graviditeten kommer bli min död är jag nu mer övertygad om än någonsin. Lilla tjejen tycker det börjar bli lite väl trångt och lite väl trist där inne i livmodern, så hon förbereder inför förlossning för fullt. Det hade varit gudomligt skönt att slippa den enorma magen, ryggvärk, hormoner osv.. om det inte vore för detaljen att jag har 6veckor kvar till BF (eller ja, snart går jag in i V.35, but still..)
vad jag vet om vår dotter är att hon är stor, I v.31 vägde hon enl viktskattning 2200gram och borde ha ökat på rätt bra efter det, men likfan så vet man inte hur lungorna är utvecklade och min absolut största rädsla, att jag inte ska kunna amma henne om hon kommer nu. ammning är så otroligt heligt för mig, pojkarna ammade jag 15 och 11månader och jag har verkligen sett fram emot att knyta band med min tjej genom amning på samma sätt som med hennes bröder. Barnmorskan sa nu under fredagens mvc besök att hon inte trodde vi skulle träffas nästa gång vi bokat tid, dvs om 2veckor utan att jag hunnit föda vid det laget. Huvudet är fixerat, jag har värkar av och till varenda dag och har även haft en slemblandad blödning.. så att hon kommer är det ju inget snack om, men att gå omkring och känna sig som en tickande bomb är inte så jävla kul som det kan låta.

det är svårt att planera, man får ta lite en timme i taget eftersom man aldrig vet då det händer, så jag hoppas vid gud att jag & min man faktiskt kommer kunna genomföra den planerade finland/Ikea resan till nästa helg, vi behöver spendera lite egen tid med varandra. All oro och stress som jag bär inför dotterns ankomst gör att jag är ofta väldigt grinig och på gränsen till elak mot honom, nu är han ju visserligen rätt förstående och har sina egna sätt att hantera sin egen stress på som kanske skiljer sig från mitt. Men ofta så är jag väldigt orättvis och snabb på att döma honom när jag befinner mig i det känsliga läge som jag gör nu. Och hur fan ska man någonsin kunna förklara för en man hur det känns att vara i den sits man nu befinner sig i?
Det går liksom inte, lika lite som jag tror att ens en kvinna som inte själv burit barn kan förstå de ångestladdade tankarna inför att något ska gå fel för det barn som man bär inom sig.

Så jag försöker vila så mycket som möjligt, äter som en gris och förundras över att jag inte gått upp mer än 10kg hittils, jag hänger med barnen och tar hand om hemmet. Ibland tar jag en sväng till Angelina eller till vårt hanssons. Kaffet är visserligen slopat, te är det enda jag kan dricka. Men det är sällskapet som är det viktiga. jag är glad för det stöd jag har fått av henne under hela den här tiden...

Nu ska jag sluta gnälla och ta tag i sådana roliga saker som räkningar. fantastiskt.

Jag har ingått en hemlig pakt, en symbios med den tjej som ligger och växer inom mig. Jag stryker den stora magen och mina tankar och känslor är endast mina, och hennes att dela. Hon svarar ibland med starka sparkar, inte lika fjäderlätta som för bara någon månad sedan. Utan bestämda knuffar med en fot under revbenen, eller ett knä som glider över magen. Uppfostran börjar redan här.. När det gör för ont så trycker jag tillbaka den lilla foten in i magen, vänligt men bestämt samtidigt som jag inte kan låta bli att le för mig själv. Hon är snart här, en efterlängtad liten ängel som bringat mig mer fysisk smärta än någon av de idigare graviditeterna. Jag längtar efter att få möta henne, njuta av henne fullt ut