Deppig dag
Vädret kunde inte ha varit bättre om man ser till dagens sinnesstämning, grått... grått... grått...
Inatt somnade jag inte före 03.30, John hade då hunnit sova ett bra tag och jag kände inte direkt för att väcka honom. Det är bra om iaf en av oss får sova, jag har nu i tre veckors tid haft värkarbete som kommer och sedan klingar av. När jag vaknade imorse kände jag bara att allt, verkligen allt var skit. Jag kunde knappt prata med John, och så fort han kramade mig så började jag grina. av utmattning och hopplöshet... Det känns verkligen som om bebisen inte kommer att komma, aldrig någonsin. Fast jag VET att det handlar om absolut högst 3veckor, så är 3veckor en otroligt lång tid då man redan fysiskt sett är helt utmattad efter den senaste tiden. Jag är livrädd för att jag kommer vara så trött på förlossningen att jag måste ta kejsarsnitt och därefter ha en kolikbebis, Inga positiva tankar här idag inte... Kejsarsnitt är det ju inget fel med så, men ska jag ta kejsarsnitt så vill jag att det ska vara för bebisens hälsas skull, inte för att mamman i fråga inte orkar trycka ut henne vaginalt. Skulle kännas så extremt snopet.
Jag har ringt hem leo tidigare, och försökt övertyga River om att komma till mamma nu. Men han har bestämt sig för att klockan 15 är en bra tid och då vill han komma hem.. Så jag ljuger inte när jag säger att jag räknar minutrarna. Mina pojkar är solskenet just nu, jag vill inte vara ensam för en sekund för jag orkar verkligen inte med mina deppiga graviditetstankar.
Allra mest längtar jag dock efter den där befriande känslan när all smärta lämnar kroppen och vår lilla dotter kommer läggas upp på mitt bröst för att få möta våra ansikten för första gången.
Det är så nära... men fan vad det känns långt borta.
Inatt somnade jag inte före 03.30, John hade då hunnit sova ett bra tag och jag kände inte direkt för att väcka honom. Det är bra om iaf en av oss får sova, jag har nu i tre veckors tid haft värkarbete som kommer och sedan klingar av. När jag vaknade imorse kände jag bara att allt, verkligen allt var skit. Jag kunde knappt prata med John, och så fort han kramade mig så började jag grina. av utmattning och hopplöshet... Det känns verkligen som om bebisen inte kommer att komma, aldrig någonsin. Fast jag VET att det handlar om absolut högst 3veckor, så är 3veckor en otroligt lång tid då man redan fysiskt sett är helt utmattad efter den senaste tiden. Jag är livrädd för att jag kommer vara så trött på förlossningen att jag måste ta kejsarsnitt och därefter ha en kolikbebis, Inga positiva tankar här idag inte... Kejsarsnitt är det ju inget fel med så, men ska jag ta kejsarsnitt så vill jag att det ska vara för bebisens hälsas skull, inte för att mamman i fråga inte orkar trycka ut henne vaginalt. Skulle kännas så extremt snopet.
Jag har ringt hem leo tidigare, och försökt övertyga River om att komma till mamma nu. Men han har bestämt sig för att klockan 15 är en bra tid och då vill han komma hem.. Så jag ljuger inte när jag säger att jag räknar minutrarna. Mina pojkar är solskenet just nu, jag vill inte vara ensam för en sekund för jag orkar verkligen inte med mina deppiga graviditetstankar.
Allra mest längtar jag dock efter den där befriande känslan när all smärta lämnar kroppen och vår lilla dotter kommer läggas upp på mitt bröst för att få möta våra ansikten för första gången.
Det är så nära... men fan vad det känns långt borta.
Kommentarer
Trackback
