Tiden
Tiden såg jag som ung som någonting obarmhärtigt, något påtvingat och något skrämmande. Något som man blundade för och som man drog sig ifrån, med tiden slets jag från barndomen och in i tonårdlivets suktande käft. Och med tiden stod jag plötsligt och balanserade från tonåren in i det skrämmande vuxenlivet jag flytt ifrån, med en liten pojke i min famn.
Nu har tiden slagit mig till ro, tiden har vaggat mig i en dvala och kanske är det inte före nu, idag, just ikväll som jag fullt ut accepterar tiden. Jag är nöjd med det stilla livet, där rutinerna är det avgörande för att dagen ska gå ihop, där behovet av spänning och kickar får sitt utlopp på ett mer kreativt sätt än vad jag hade i mitt medvetande förr. Jag står där jag står idag, och jag vill inte byta ut mitt liv mot något annat i hela världen.
Kvällen har varit lugn tillsammans med River & Mirja, John är ute och är troligtvis påväg till krogen snart. barnen har varit snälla och n ligger de båda i sängen. Min mammatid är helig, de få stunder man får för sig själv. Då jag har återigen, tiden att känna efter, tänka, och våga göra båda sakerna fullt ut. Inte stanna halvvägs, aldrig igen.
