mylf

Ett märkligt lugn, en vetskap om att människan den allvetande inte har någon aning. Det finns sådant vi inte kan förstå, och sådant vi inte kan röra vid. Två av dessa storslagna ting är de vi gett namnet kärleken, och sorgen. Det sägs att kärleken är den starkaste kraften, men när sorgen smyger sig på, utan någon förvarning. Då undrar jag inte om de ändå trots allt ligger ganska lika?

Men de stunder när kärleken & sorgen möts, och man väljer att lägga känslorna på varsin sida av vågskålen och finner en balans. Där finns någon bisarr form av skönhet, en känsla av att allt är okej. Att allt går vidare.

Men då när jag ser en son knäböja vid sin faders grav, där brister något inom mig. Och de tårar som man då inte kan låta bli att fälla, känns som ett dåligt yttre bevis på vad man verkligen känner. Tårar kan säga mycket, men ibland inte ett jävla skit.
Känslan av sorg blev ett inferno, och det kändes bara fel & orättvist.
Inte många ord yttrades, Inga ord behövdes då. Men jag insåg bara några minuter senare när jag låg på gräset & vilandes mot hans bröst. Att jag är så otroligt lyckligt lottad, och att människan borde vara mer tacksam. Det är så mycket vi inte kan kontrollera, trots våra patetiska försök. Bygg maskiner och studera smink på djur,  utveckling & forskning. Men det som jag upplevt det gågna dygnet, det kan ingen vetenskapsman förstå, Inget någon kan förklara.

Men jag är glad över att få dela det som är, det som varit, och det som kommer att ske.
"Det är en sjuk känsla av att stå mellan där livet börjar, och där livet tar slut"
Jag kastade en snabb blik på hans profil, som på något sätt var än mer auktoriserad då än vad den någonsin varit,
Han nickade kort och svarade lugnt "Ja, Absolut"