mylf

I väntan på min mamma som jag aldrig återfann på stan gjorde jag min morbror, Juhlin & snyggjävla Anna sällskap på Hanssons, när jag satte mig med ryggen mot torget utbrister min morbror "Har du hälsat på blå?"
Jag var tvungen att tänka snabbt, när det gällar honom så kan vilket svar som helst vara ödesdigert och du är evigt dömd till ett liv i vetskapen att släktens snabbtänkthet uppenbarligen aldrig nådde fram till mig.

"Bl..å?"

Alla flinade glatt, pekade, jag vände mig om och där satt en ledsen A-lagare med hela ansiktet & händerna sprayat i en blå, inte alltför smickrande nyans, medan Kenta pekade och körde sit välkända skratt. Jag bröt ihop och fullkomligt dog av lycka, jag älskar Boden när sommaren börjar smyga sig på. Allt kommer fram i ett mycket starkare sken.
Alla de andra av hans vänner skrattade med och sa "Blå... öh... blåå"

När Kenta sedan cyklade förbi så pekade han på morbror och sa "Du vet hur galen jag är, höhöhö"
Olle "Ja, vi pratade just om det"
Kenta "aaahm, vi är släkt, vi känner varandra"
Olle "Det är sådant man inte pratar om" Varpå deras blickar möttes i en road kraftmätning.


Jag kan ändå inte låta bli att tycka lite synd om Blå, förmodligen hade han ahft sig en riktig god sömn, tills han vaknade och undrade vad som skett med hans händer, jag vet inte om han egentligen var medveten om färgen i ansiktet.
Btw var Gunnarsson med på fikandet, jag kände efter om det var häftigt att sitta och dricka kaffe med en kändis. Det var det inte. Jag blev faktiskt rätt besviken...