mylf

Det var mörkt ute, jag snubblade fram genom snön tillsammans med min morbror, jag hade sammanlagt haft en timmas sömn under dygnet och var på alla sätt mörbultad, pulsen var så hög att det susade i mina öron, jag sluddrade när jag pratade. För varje bil jag hörde gick jag lite närmare min morbror, hans blick var orolig, arg och oerhört öm. När vi mötte Tobbe gav han mig en kram och av kroppsspråket att döma var det inte helt frivilligt som han lämnade mig. Jag vet inte vad jag sa, jag tror jag försökte sammanfatta. Vi stod utanför en okänd port, klev in i en okänd hiss och befann oss snart i en okänd lägenhet. En pizzakartong stod på bordet med en halväten och hård pizza. John gick omkring och lyfte på den några gånger, innan han till slut gav upp tanken på att städa undan bakfyllepizzan från dagen. Spjuvern satt vid datorn. Jag satt i soffan, snart hade jag en tekopp i min hand och när Linn ringde var det någonting som brast. Jag grät och snorade ned Tobbes tröja. Jag gråter sällan, framför människor jag inte känner skulle jag kunna säga att det aldrig nästan händer.

När jag vaknade satt Spjuvern vid datorn igen, jag försökte vara trevlig men insåg fort att det var rätt onödigt.
Sedan spenderade jag veckan där, Nätterna gick åt till att sitta brevid John, vi rörde aldrig varandra fysiskt. Men vi pratade oavbrutet, hans röst var lugn och melodisk. Jag insåg fort att jag gillade honom skarpt, en människa med ett hjärta lika stort som Raymonds, och med en erfarenhet av livet jag kunde förstå och referera till.
Lördagen därpå var vi på Ice, berusad och faktiskt riktigt glad. Trygghet är ett ord jag kan sammanfatta min relation med John redan från första början. Vi dansade och han sa "Jag kan inte göra såhär, med tanke på det du nyss gått igenom"

Jag exploderade i en märklig form av raseri, våra ögon möttes och jag fräste "En sak ska du ha klart för dig, jag är inte och kommer aldrig att bli något offer"
Den kvällen somnade jag sedan naken och tillfredställd brevid honom, med huvudet mot hans bröstkorg lyssnade jag på hans hjärtslag då de blandades i takt med hans andetag. Sömnen jag fick den natten går inte att beskriva, när jag vaknade kändes det som att jag sovit i en evighet, eller att jag på något sätt återuppstått. Sedan dess är det då jag alltid sover bäst, det är när jag somnar med huvudet där på hans bröstkorg. En plats som blivit mig så bekant. Jag har lärt mig att mitt kropp är mitt tempel, och endast hans att bestiga.

Månader har gått, jag är tillbaka i lägenheten där allt började, När jag vänder mig om ser jag hans stora fötter ligga halvt utanför sängen och jag fylls av en värme svår att förklara. Det är inte längre snö att pulsa igenom, och endast ljus av gatlyktesken. Det ser ut att kunna bli soligt idag, för en stigande samling ljus smyger in mellan persiennerna.
Hur mycket har inte hunnit hända under de här månaderna? Hur mycket har vi inte redan nu hunnit tänka, se och uppleva? Hur mycket har vi inte skrattat och hur många gånger har jag inte av tårar fått hans hud att bli kladdig?
Hur många gånger har han inte strykt händerna över mitt huvud tills jag somnat?

Det finns hjältar, jag kallar dem vardagshjältar. John är min allierade, närmsta man och den jag vet jag alltid kan vända mig till. Vi har aldrig haft någon direkt smekmånad som nyförälskade par sig bör. Vår relation är unik och på en nivå som är svår att greppa för att klä i ord.
Det känns bra att vara här, det känns bra att jag nu ska smyga iväg och köpa honom ett paket cigaretter för att sedan krypa ned brevid den varma kroppen och andas lugn innan dagen börjar på riktigt.

Jag ska försöka att inte låta mina mentala spöken sätta upp så jävla mycket väghinder hela tiden. Jag är tacksam, och jag vill att världen ska veta det.