Pundarbrudar i natten
Fortfarande fnissiga och med darriga ben började jag & gummibollen raggla hemåt i natten, vi hann dock inte längre än till Åhlens då gummibollens mobil började ringa "Ska du prata i telefon ska jag också prata i tlefon" sa jag trotsigt och började fingra upp min mobil. Visste att min trogna ko faktiskt väntade sitt rutinmässiga samtal från mig innan jag går och lägger mig (Hon är den klassiska kvinnan som väntar med att sova tills hon hör att jag är hemma & säker) sjukt töntigt egentligen men oerhört charmigt. Nå, jag stannade upp i rörelsen med ett höjt ögonbryn, Gummibollens ansikte var en stel mask & ögonen började bli glansiga. Jag tänkte att nu jävlar är det kris&katstrof eller så är det någon ny pampersreklam som eggat igång de känsliga graviditetshormonerna. Dessvärre var det inte det sista utan det var en nära tjej till henne som var fast på holmen själv, rätt så kalas. Det var ju såklart inget annat att göra än att faktiskt styra stegen mot holmen i en takt lagom för att inte gummibollen skulle föda på plats. Det hade varit sjukt jobbigt med tanke på att det fan bara var snö öveerallt och tjejen var ju liksom fast där ute på holmen.
I en ändå jävligt imponerande fart var vi framme, hittade tjejen i fråga som inte bara visade sig vara full utan hade även haft såpass bra kväll att hon hunnit boffa i sig mängder bensin & ätit något "pyttepyttelitet piller me nå kryss på"
Jag rökte sansat min cigarett, hennes vansinneshistoria fortsatte mala på & jag kände att fan - Jag är & promenerar med mig själv för en sådär 10år sedan.
Jag ryckte in i samtalet, körde några vänliga verbala kängor och lyckades ändå på ett bra sätt förklara att hon nu var i en tid i livet där hon kunde välja att ta två vägar, varav den ena (som visseerligen är den lättaste & bekvämaste) skulle innebära att hon i bästa fall dör, i värsta fall öveerlever utan vänneer, släkt & familj som orkar bry sig.
"Brukar du sälja dig?" Frågade jag & tjejen nästan hoppade ur hennes höga stövlar och för korta kjol med tanke på årstiden. Hennes blick var brinnande när hon såg på mig "Verkligen inte, jag skulle aldrig sjunka så lågt"
Precis där jag ville ha henne. Lite jävlaranamma. Jag hade retat upp henne. Jag ryckte lätt på axlarna och fortsatte "Lätt att säga nu, fortsätt såhär några månadeer till så får du se. Det går fort nu förstår du... "
Mitt kängande & gummibollens kärleksfulla men bestämda omplåstrande fick henne redan när vi lämnade av henne att lova att hon skulle ta emot hjälp nu, att gummibollen skulle aktivt då försöka hjälpa henne, att hon inte skulle stöta bort den här gången igen.
Jag gav tjejen en kram, dunkade henne i ryggen och sa "Styr upp det här nu tjejen" Innan vi lämnade henne. Följde gummibollen vidare hem en bit på vägen, kramade henne länge. Pussade hennes huvud & kände hur hon sakta slappnade av.
Det jag skulle komma fram till var, att den blick jag fick av min gummiboll som var så tacksam. Det är den enda belöning jag behöver av mina vänner. Jag älskar er gränslöst allihopa & jag hoppas att ni vet det..
Det ironiska är att min mamma berättade så sent som idag att Bodens kommun valt att dra ned resurserna på missbruksvården, Jag blir så förbannad att jag löddrar & spottar fradga. Med tjejens avskalade blick fortfarande färsk på näthinnan & den enorma sorg jag alltid får leva med gällande de av mina vänner, tidigare inräknat i familjen som aldrig kom tillbaka, saknaden & sorgen finns alltid kvar. Även om man aldrig stannar upp utan malar på vidare.
Ett förhållande där den ena partern började manipulera, stjäla, ljuga, bedra, såra, kränka, förtrycka för att slutligen behöva ta sig till något fysisk. Triggat på substanseer som inte ska vara i en människas kropp naturlig väg... Allt det här kontra den nya vetskapen om att Bodens kommun uppmuntrar ytterligare missbruk får mig att tappa tilltron på världen ytterligare ett snäpp. Jag frågade min mamma något om väpnad revolution, hon såg på mig med en blick fylld av moderlig ömhet, stolthet & förståelse. Ett tyst samförstånd. Min mamma kan läsa av min ilska som en öppen bok, en gång blev jag arg & frågade henne varför i helvete det kunde tyckas vara så självklart att jag agerat som jag gjort vissa parter i mitt liv när jag själv inte kan förstå deet. Hon svarade lugnt "För att du är min dotter!"
Nu blev det seriöst, men det är viktiga sakeer. Jag ska fortsätta kämpa på med mitt jävla gymnasie, jag ska ta min förbannade socionomutbuildning & aktivt jobba för att hjälpa missbrukare & en dag styra upp hela jävla migrationsveerket.
Man kan inte rädda alla, men jag kan fan inte leva mitt liv och må bra om jag inte försöker.
Nu ska jag fortsätta städa, jag kom på att jag måste vara en myckeet sjuk människa som började fundera på lämplig frukost när jag skurade en potta på knä i ett badrum, katten glodde storögt på mig under en hylla. Det hade han gjort sedan jag började skaka röv till justin Timberlaker med ett storpack allrent i handen.
Frukosten blev kaffe & bulla. Jag måste se över mina matvanor.
(Btw, alla dubbla ee grejjer är inte menade. något myckeet märkligt med tangentbordet & jag orkar inte riktigt engagera mig i den lilla detaljen)
Bilderna som är för dagen är en påminnelse att vi alla varit unga & dumma. För dom som känt mig längre kan det vara jobbiga såväl som glada minnen. Huvudsaken är att tiden är över & jag kan idag bland annat faktiskt har en kropp med normalvikt.. Tur det, för jag var fan riktigt ful på den tiden.
I en ändå jävligt imponerande fart var vi framme, hittade tjejen i fråga som inte bara visade sig vara full utan hade även haft såpass bra kväll att hon hunnit boffa i sig mängder bensin & ätit något "pyttepyttelitet piller me nå kryss på"
Jag rökte sansat min cigarett, hennes vansinneshistoria fortsatte mala på & jag kände att fan - Jag är & promenerar med mig själv för en sådär 10år sedan.
Jag ryckte in i samtalet, körde några vänliga verbala kängor och lyckades ändå på ett bra sätt förklara att hon nu var i en tid i livet där hon kunde välja att ta två vägar, varav den ena (som visseerligen är den lättaste & bekvämaste) skulle innebära att hon i bästa fall dör, i värsta fall öveerlever utan vänneer, släkt & familj som orkar bry sig.
"Brukar du sälja dig?" Frågade jag & tjejen nästan hoppade ur hennes höga stövlar och för korta kjol med tanke på årstiden. Hennes blick var brinnande när hon såg på mig "Verkligen inte, jag skulle aldrig sjunka så lågt"
Precis där jag ville ha henne. Lite jävlaranamma. Jag hade retat upp henne. Jag ryckte lätt på axlarna och fortsatte "Lätt att säga nu, fortsätt såhär några månadeer till så får du se. Det går fort nu förstår du... "
Mitt kängande & gummibollens kärleksfulla men bestämda omplåstrande fick henne redan när vi lämnade av henne att lova att hon skulle ta emot hjälp nu, att gummibollen skulle aktivt då försöka hjälpa henne, att hon inte skulle stöta bort den här gången igen.
Jag gav tjejen en kram, dunkade henne i ryggen och sa "Styr upp det här nu tjejen" Innan vi lämnade henne. Följde gummibollen vidare hem en bit på vägen, kramade henne länge. Pussade hennes huvud & kände hur hon sakta slappnade av.
Det jag skulle komma fram till var, att den blick jag fick av min gummiboll som var så tacksam. Det är den enda belöning jag behöver av mina vänner. Jag älskar er gränslöst allihopa & jag hoppas att ni vet det..
Det ironiska är att min mamma berättade så sent som idag att Bodens kommun valt att dra ned resurserna på missbruksvården, Jag blir så förbannad att jag löddrar & spottar fradga. Med tjejens avskalade blick fortfarande färsk på näthinnan & den enorma sorg jag alltid får leva med gällande de av mina vänner, tidigare inräknat i familjen som aldrig kom tillbaka, saknaden & sorgen finns alltid kvar. Även om man aldrig stannar upp utan malar på vidare.
Ett förhållande där den ena partern började manipulera, stjäla, ljuga, bedra, såra, kränka, förtrycka för att slutligen behöva ta sig till något fysisk. Triggat på substanseer som inte ska vara i en människas kropp naturlig väg... Allt det här kontra den nya vetskapen om att Bodens kommun uppmuntrar ytterligare missbruk får mig att tappa tilltron på världen ytterligare ett snäpp. Jag frågade min mamma något om väpnad revolution, hon såg på mig med en blick fylld av moderlig ömhet, stolthet & förståelse. Ett tyst samförstånd. Min mamma kan läsa av min ilska som en öppen bok, en gång blev jag arg & frågade henne varför i helvete det kunde tyckas vara så självklart att jag agerat som jag gjort vissa parter i mitt liv när jag själv inte kan förstå deet. Hon svarade lugnt "För att du är min dotter!"
Nu blev det seriöst, men det är viktiga sakeer. Jag ska fortsätta kämpa på med mitt jävla gymnasie, jag ska ta min förbannade socionomutbuildning & aktivt jobba för att hjälpa missbrukare & en dag styra upp hela jävla migrationsveerket.
Man kan inte rädda alla, men jag kan fan inte leva mitt liv och må bra om jag inte försöker.
Nu ska jag fortsätta städa, jag kom på att jag måste vara en myckeet sjuk människa som började fundera på lämplig frukost när jag skurade en potta på knä i ett badrum, katten glodde storögt på mig under en hylla. Det hade han gjort sedan jag började skaka röv till justin Timberlaker med ett storpack allrent i handen.
Frukosten blev kaffe & bulla. Jag måste se över mina matvanor.
(Btw, alla dubbla ee grejjer är inte menade. något myckeet märkligt med tangentbordet & jag orkar inte riktigt engagera mig i den lilla detaljen)
Bilderna som är för dagen är en påminnelse att vi alla varit unga & dumma. För dom som känt mig längre kan det vara jobbiga såväl som glada minnen. Huvudsaken är att tiden är över & jag kan idag bland annat faktiskt har en kropp med normalvikt.. Tur det, för jag var fan riktigt ful på den tiden.
Kommentarer
Trackback
