Leo Fridian, 3år
"Håll tillbaka nu"
Hon vände den vita ryggen mot mig, jag skrek till mamma att jag "fan spricker upp på ryggen"
lika hastigt vände sig den vita rocken om och fångade upp en knallblå liten räka på 49cm och 2940gram
Borta som jag var på morfinet, och lättad över att de intensiva tre timmarna av smärta var över kunde jag inte fatta att han var ute. Lika bra var det kanske, han hade stor syrebrist och hade gjort en knut på navelsträngen påvägen ut. Jag hann aldrig bli rädd, inte då. Trots att jag i mitt morfinrus och intensiva värkarbete noterat att de tröck på akutknappen och att rummet belamrades av dubbelt så mycket folk de sista minutrarna. Alla skrattade, jag förstod inte alls. Jag bara upprepade "Hur mycket har jag spruckit?"
Så låg han där på mitt bröst, en fly förbannad liten kille som glupskt sökte sig till bröstet och drog en lättad liten suck när han äntligen fick tag i bröstvårtan och försökte lära sig det där märkliga sugandet för att få ut något, som han nog egentligen inte visste vad det var, annat än att det var livsviktigt för hans överlevnad.
Nu sitter han på golvet, rak i ryggen med de långa benen korsade och stirrar intensivt på Zelda spelet, hans nya konst att bemästra. Snart kommer storebror med farmor, John har varit förbi, pappa gör plågsamma ljud av vispandet inne i köket, bp är på ingående han med. Sedan väntas gammelmoster och de spanska barnen med gammelmormor, mormor med mostrarna. Farmor med hela hennes klan av små telingar...
"Det är ju skönt att det inte bli så mycket folk" sa Raymond för någon halvtimma sedan. Vår familj är så stor att vi nog glömt bort vad mycket folk egentligen innebär.
Älskade lilla Leo, min vackra ängel till yngsta son. Nu är du snart storebror själv... Om ytterligare tre månader kommer jag ha en ny liten människa på mitt bröst och frågan jag ständigt ställer mig själv kommer finna ett svar "Vem är du, du som växer i min mage för varje dag?"
Livet är en gåva, mina barn är den absolut dyrbaraste. Grattis pojken min.
Hon vände den vita ryggen mot mig, jag skrek till mamma att jag "fan spricker upp på ryggen"
lika hastigt vände sig den vita rocken om och fångade upp en knallblå liten räka på 49cm och 2940gram
Borta som jag var på morfinet, och lättad över att de intensiva tre timmarna av smärta var över kunde jag inte fatta att han var ute. Lika bra var det kanske, han hade stor syrebrist och hade gjort en knut på navelsträngen påvägen ut. Jag hann aldrig bli rädd, inte då. Trots att jag i mitt morfinrus och intensiva värkarbete noterat att de tröck på akutknappen och att rummet belamrades av dubbelt så mycket folk de sista minutrarna. Alla skrattade, jag förstod inte alls. Jag bara upprepade "Hur mycket har jag spruckit?"
Så låg han där på mitt bröst, en fly förbannad liten kille som glupskt sökte sig till bröstet och drog en lättad liten suck när han äntligen fick tag i bröstvårtan och försökte lära sig det där märkliga sugandet för att få ut något, som han nog egentligen inte visste vad det var, annat än att det var livsviktigt för hans överlevnad.
Nu sitter han på golvet, rak i ryggen med de långa benen korsade och stirrar intensivt på Zelda spelet, hans nya konst att bemästra. Snart kommer storebror med farmor, John har varit förbi, pappa gör plågsamma ljud av vispandet inne i köket, bp är på ingående han med. Sedan väntas gammelmoster och de spanska barnen med gammelmormor, mormor med mostrarna. Farmor med hela hennes klan av små telingar...
"Det är ju skönt att det inte bli så mycket folk" sa Raymond för någon halvtimma sedan. Vår familj är så stor att vi nog glömt bort vad mycket folk egentligen innebär.
Älskade lilla Leo, min vackra ängel till yngsta son. Nu är du snart storebror själv... Om ytterligare tre månader kommer jag ha en ny liten människa på mitt bröst och frågan jag ständigt ställer mig själv kommer finna ett svar "Vem är du, du som växer i min mage för varje dag?"
Livet är en gåva, mina barn är den absolut dyrbaraste. Grattis pojken min.
Kommentarer
Postat av: Nina G
Grattis i efterskott till fina Leo! :)
Trackback
