mylf

Brevid mig sitter lilla sonen och pillar på sin pappas grej med massa knappar  spakar. Det får han säkert inte göra men jag låtsas inte se, får göra någon snygg undanmanöver då han kommer tillbaka in i rummet. Jag ska göra sonen sällskap under tiden som han far och handlar, sedan ska jag återgå till mitt hem där jag det senaste dygnet hunnit tänka mycket, jag börjar tro att det faktiskt finns någon form av gräns på hur mycket man egentligenska tänka & analysera.

Det avr ju precis det Julies tarotkort sa till mig, att jag inte ska överanalysera saker & ting, ändå är det ett gammalt & invant tankemönster och förmodligen en rätt återkommande åkomma hos samtliga kvinnor.
Igårkväll var jag förbannad på min karl, så jag pratade med min ko i telefonen samtidigt som jag vek tvätten i enorm frustration.
"Det här med att de säger att man ska träffas så kommer de inte, vem fan tror han att han är"

"mmm!"

"Också tänker man ändå att han kanske kommer, så kommer han inte, så blir man så jävla förbannad"

"Jag förstår det gumman"

"Och jag vet att om han skulle komma, skulle jag döda honom. Det blir inge mer Majistern och ingen ny platta.
Då är det fan kört"

"Ja vännen, det är riktigt dåligt"
Systerskapet kvinnorna emellan fick mig till slut lugn, efter att jag kommit på en briljant hämnd i mitt tycke just i den stunden. Jag hade glömt lilla detaljen att stryka hänga hans pyamas efter tvätten så den var skrynklig, Så jag la mig och sov i den utan att stryka den, som hämnd. Då sov jag gott, när jag vaknade i den fortfarande skrynkliga pyamasen så var jag kanske lite mer kvick i tanken och insåg att det avr enriktigt värdelös hämnd. Han skulle inte lägga märke till något sådant, skuldmedvetet strök jag hans pyamas under tiden som vänner skvalade fram på tvn.

När man är frustrerad och osäker på framtiden och allt vad det innebär, och ständigt matas med fantastiska siffror på att man garanterat inte kommer få något jobb under en lång tid framåt, och känner hur modet sjunker och dessutom ser program på Oprah om hemlösa familjer i USA som förra året var medelklass innan räntan sköt i höjden, Ja då är det fan inte dåligt att ha alla sina älskade handdukar sorterade i storlek och färgordning i skåpet, Eller fixa riktigt fint i äldsta sonens koja. Till&med att diska blir ett njutbart sätt att skingra tankarna.
Fortsätter jag såhär så kommer jag hamna i någon form av hemmafrupsykos. Så gode gud ge mig ett jobb eller i alla fall ett litet mirakel. Troligheten att något av det skulle inträffa är ungefär lika stor.
Ungefär såhär ser livet ut för mig och de flesta andra svenskar, och dår är det inte kul att fylla år


Nu har jag gnällt nog, positiva saker har ändå hänt idag
*Jag blev kidnappad av min pappa, mamma nr2 och mina två charmerande småbröder (som växer för fort, FÖR fort)
till Retro Cafè, där avnjöt jag en Retro bulle, en stor & solvärmd chokladboll samt två koppar kaffe, Det var väldigt uppskattat och bullan var inte nådig.

*All tvätt är sorterad nu, jag tog de lilla som var kvar idag

*Just nu spelas ALi G & Shaggy - Me Julie
Jag saknar min kvinna.

*Jag är inte arg på min man längre


Och imorgon ska jag baka tårta och dejta med min morbror.
Inte illa. Peace
Och för er som kommer imorgon, min toalett har snedtak.


Aight?

__________________

Ray "Nu har din prostatacancer vecka börjat"
Jag "Åhh!"
(Sjukt less på Rosabandet hysterin, fram med det blå bandet!)
Ray "Alla män ska spara mustasch"
Jag "Det är ju skitbra, ska du göra det"

Han gav mig blicken som sa ungefär -Du är ju riktigt, riktigt efterbliven min vän
Om det är något Ray ray har, så är det behåring i ansiktet. Pinit.

Bodensarna tar av sig sina vinterjackor och joggingskorna byts inom kort ut från vinterkängor och så snart den mesta skiten lagt sig kommer med skräckblandad förtjusning foppatofflorna tillbaka.
Jag sitter hemma hos gummibollen som nu är rätt färdigbakad på magen, den 22/4 är bebisen beräknad att komma ut så det behövs väl ingen vidare beskrivning på det faktum att hon nu börjar vara riktigt stor och less på att vara gravid. Mysigt är det i alla fall, tanken på att det snart kommer en liten bebis.

själv har jag efter en fantastisk rundtur  fram&tillbaka genom stan plus en stor latte på hanssons, suttit med en Ikea katalog och drömt om bättre tider i alla fall rent ekonomiskt. Tänk att få inreda ett helt hem med bara Ikea.

Eftersom jag redan slutfört dagens första uppgifter så återstår nu att fara hem på ett tag, ta mig i kragen och ta disken för att sedan tvätta mellan klockan 19-23 ikväll. Inte alltför rolig tid för tvättning men jag älskar min lilla tvättstuga som känns som att man är hemma hos teskedsgumman. Allt är pyttigt och sött.

Solen skiner och man kan ju faktiskt fundera över varför jag sitter och bloggar, speciellt eftersom gummibollens man spelar någon form av fruktansvärt trance. jag trodde inte folk gjorde det längre-

När jag för någon dag sedan fyllde i tatueringen av Spyrodraken som äldsta sonen ritat upp på mig så sa den käre sammy "Att vara hemma hos dig och Raymond är som att vara tillbaka på nittiotalet"  Mitt kupanfynd med svenska hiphop hits -90 - 00 var inte lika uppskattat av honom som av mig.

Jag är sjukt sugen på glass verkligen, glassbaren har öppnat vid rönkan.
Jag bangar inte. Peace

Det är en förändring i luften, någonting som luktar lätt unket och sticker i näsan.
Så fort jag gick in genom dörren hos Julie blev det mörkt på himmelen, solen gömde sig bakom molnen i samma stund jag såg hennes laptop gapa åt mig på bordet "Kom du, du vet att du måste. Gör din plikt" följt av ett hånleende. Så jag satte mig ned, började läsa kommentarerna som eskalerat under gårkvällen. Djurets tomater som började med en kaskadspya i min toalettstol har gått vidare till att bli en diskution om djurets ädlare bakdelar och hur han möjligtvis smakar under en sexakt? Jag förstår inte mycket, och jag måste ställa mig frågan... vem fan är Anton?

Illa berörd börjar telefonen blippa, Djuret igen "Vet du var spjuvern är?" Som om jag inte redan haft nog med att förneka för min man att vi har en hemlig relation med varandra, och förklara att han inte behöver känna sig hotad av denne besynnerlige man och bloggare, så ska jag nu dessutom ha koll på var han befinner sig. Vi har smält samman till ett märkligt foster, inte ens det. vi är bara något slags embryo, på väg att bli ett foster och därefter ett storslaget liv.
Dessvärre vet jag inte var han är, men djuret vet att han under de timmar som gått hunnit gifta sig med en thailändska för han "är så spontan"

Jag såg på Julie med fasa i blicken och sa med gråten i halsen "vad fan röker folk egentligen"

Att skapa en blogg är vägen mot ondska.

I övrigt är jag nöjd med livet bortsett från att jag är sjukt hungrig.

21.28

Måste bara citera detta från Spjuverns blogg:
"

Det osar katt

Här sitter jag i min avslappnade slackerställning på jobbet och avnjuter en kopp pissljummet kaffe (Ok, jag jobbsurfar. So what?!) när detta förskräckliga rykte når mig likt en virtuell höger handflata som lämnar fartränder efter kinden på mig.

JAG ANKLAGAS FÖR ATT HÄRJA RUNT BLAND BLOGGKOMMENTARER!

Något så lågt, så långt under min värdighet och intelligensnivå.
Även om Bodenfyllan kanske inte var direkt raketforskning så måste jag ändå rentvå mina händer från detta förskräckliga dåd.

I detta fall verkar ett visst djur agera både domare, jury och bödel.
Snacket går hejvilt bland norrlands blogg-elit, spekulationerna haglar och världen håller andan tills minuten jag går fri från dessa hemska påhopp!"

Detta är skrivet av den där Sebbe, mannen som jag inte har någon bild av men som jag vet inte är helt omtyckt som sällskap till spjuvisen. Jag själv vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på då jag ogillar att spekulera med folk jag inte träffat, och när jag dessutom finner någon slags sjuk njutning av att skrapa ihop resterna av spjuvern efter några timmar i denna sebbes sällskap, Så blir det hela ytterst oroligt.
Man kan inte klandra mig, alla människor tycker om att kunna hjälpa andra (Om man inte är gravt ouppfostrad)
och sebbe är ju då på så vis lite av en allierad utan att veta om det, Han förstör och jag lagar.

Men inte alla tänker som jag, inte alla ser till min egna personliga njutning utan ser bara den oroväckande utvecklingen med spjuverns individ efter de hysteriska fyllorna och stunderna man i hans blick kan läsa av som någon form av sorg och misär. De andra vännerna vill bara rädda honom och ge honom någon form av förbud med att vara med sebbe, fast då ni läser detta... kan ni inte känna att det är ärligt, skrivet rakt från hjärtat och inse att den som kanske är mest förolämpad i hela tomathistorien faktiskt är sebbe?
Man kan inte rädda alla, Nu när spjuvern faktiskt fyllt tjugoåtta år under gårdagen så tycker man dessutom att han borde få bestämma själv vem han ska vara med och vilka tider han ska vara hemma.
(Och jag får fortsätta känna mig som en god människa och rycka tillbaka honom till livet)

Förövrigt så hatar jag den här dagen och är tacksam över min karl. Det känns som om han faktiskt är den enda som orkar stå ut med mig i längre stunder (Att vi oftast sover då vi umgås behöver nödvändigtvis inte höra till saken)

Min blåsa har dragit ihop sig till en vindruva och jag måste konstant springa på toaletten. Jag längtar till fredag då jag kan köpa lambi för coops papper är faktiskt inte roligt att hantera när man kissar så ofta som jag gör och dessutom har  all tid i världen att orka fundera över ifall det verkligt kan vara bra att som kvinna torka sig hur många gånger som helst med ett toalettmärke i b klassen.

Jag har dessutom inte ens pengar till ett paket mjölk, vilket innebär att min kaffekonsumtion är ickeexisterande fram till fredag. Någon borde straffas för det här, och jag riktar nog mina tankar mot den där svartrockaren anton som verkar vara den som ligger bakom allt detta. Undrar om han förstår konsekvenserna? Kanske sitter han och ler nu, men jag hoppas han gråter

En gång när jag hade en svart lång kappa på mig och skulle gå från konsum en sen höstkväll för flera år sedan var det ett barn som pekade på mig och ropade högt
"KOLLA MAMMA, DET ÄR EN SÅN DÄR SVARTSKALLE ROCKARE"

Sjukt charmigt faktiskt. det tyckte inte mamman.

Bloggsammansvärjningen är ett faktum, med Spjuvern hoptryckt i soffhörnet och petters tår diskret instuckna under hans skinkor sitter jag i en fåtölj brevid och begrundar detta märkliga faktum, Jag sitter i Luleå, en stad jag sällan besöker. Inte helt utan anledning, jag hatar denna blåsig stad med stockholms komplex. Här ute där jag nu sitter är inte storebror syndromet så otroligt påtagligt. I alla fall, Jag satt tidigare idag hos my dear Julie då Spjuvern gav mig inbjudan att äta entrecote, och jag bangar inte kötträtter. Min gode vän David gav mig både Latte och skjuts till luleå,
när spjuvern mötte upp mig så var allt väl, solen sken & han gav ett normalt lätt förvirrat intryck. Sedan tutade en bil och obehaget började kännas redan när jag öppnade bildörren, trots min hastiga "jag är fruktansvärt bilrädd och blir lätt åksjuk" så gav chaffören i fråga mig inte mycket för den frasen, utan mer en lätt nonchalant axelryckning och sedan ett "ahmen jag kör försiktigt"

Det visade sig att han ljög rätt fort och att människan i fråga var rätt ond. Att djuret är hans bror kan man inte tro, Han är som skönheten och mannen bakom ratten var odjuret, Jag var helt övertygad om att detta skulle bli min sista resa i livet, aldrig har jag blivit så glad som då jag såg en polisbil och påpekade detta, svaret blev inte det jag önskade "Svänger dom blir det biljakt" Han såg dessutom för nöjd ut för att jag skulle känna mig helt trygg.

Oroväckande nog fick jag nyss ett sms från min man som inte får tag i bil för säker hämtning tillbaka till tryggheten, Jag kommer behöva terapi för det här.

Nå, Spjuvern hade briljant nog tagit med sig genomfryst kött. Så vd gör man då inte om att stoppa det i micron, dessvärre var petters micro lika ivrig som dess ägare i bilkörning, Efter några minuter öppnade spjuvern luckan, hoppade baklänges ungefär en meter och skrek förskräckt "Köttet är ju för fan tillagat"
Köttklumpen hamnade från micron kokande in i frysen, detta efter att jag slitit bort plasten som männen briljant nog inte plockat bort  av någon outgrundlig anledning. En lätt touch av plastiga kemikalier blev en extra krydda till middagen.
Karlarna försvann ett tag genom dörren och jag tog min kvinnliga plikt på yttersta allvar och lagade maten fort som fan innan de kom tillbaka för att förhindra ytterligare en katastrof.
Det blev ätbart och med den starka beasåsen till och med rätt gott.

Sedan satte vi oss då i vardagsrummet och inte mycket har hänt efter det, Spjuvern har gått iväg till ett annat rum för ett av sina hemliga samtal med min ko. Deras relation har nått ett nytt stadie sedan han såg hennes underliv på min toalett i helgen. Å andra sidan kan man väl inte klandra dom, fler folk borde visa varandra sina kön för att bygga på sin reklation eller alternativt ta ett steg vidare i en vänskap som avstannat. Om man bara kunde göra som dom, visa skrautten och skratta åt det hela så har man liksom  en god start, ingenting blir för pinsamt att prata om efter en sådan sak.


Nu måste jag dock försöka lösa mysteriet hur fan jag ska ta mig till Boden, jag är inte helt nöjd med den sits jag nu befinner mig i.

22.16
Djupt skakad av bilresan tillbaka till bussstation, som om möjligt faktiskt var mer obehaglig än resan till petter steg jag på jokkmokksbussen. skakig i kroppen och med en klump av illamående högt uppe i halsen. När jag trodde att allt var lugnt och att nerverna lagt sig i en normal bana i min kropp så skulle jag då plötsligt hoppa av, nu är jag visserligen inte någon rutinerad bussåkare men det hela var ändå väldigt pinsamt. Paniken infann sig när jag inte hittade rätt knapp för avstigning (när faan ändrade dom från de stora gul/röda knapparna man omöjligt kunde missa?) så jag petade på den kanske 15åriga jokkmokksgangstern brevid mig och sa generat "eeh... var trycker man för att stiga av?"
han försökte att inte flina, men hans försök till förstående min var ännu värre att hantera, så petade han på en blipp i mitten av alla knappar. Jag blev utskrattad av ett gäng småbrudar, (också på väg mot jokkmokk värt att notera. Så man kan ju undra vem som borde skratta va!)
Med skam på mina kinder och med ett brinnande hat riktat mot petter och hans mindre högklassiga körkunskaper fick jag tag i min ko. Spydde ur mig all jävulskap denna onda man utsatt mig för men hejdades efter ett tag, något var inte helt rätt med kossan. Det visade sig att hon just fått veta att en släkting dött
"Jag känner att mina problem kanske inte avr så intressanta nu .. ehee.."
"Nä, faktiskt inte"

Två grovt pinsamma situationer på mindre än fyra minuter. Fantastiskt.
Kossan verkar ska bli omhändertagen av sina göteborska superhjältar och jag ska hem nu från gummibollen mot min man,. jag behöver nog hans omsorger mer än någonsin, och på vägen hägrar jag en statoillatte.

Fred på jorden.

Nu på fredag händer det något helt fantastiskt och storslaget, Spjuvern i kombination med jag fyller år någorlunda samtidigt, tjugoåtta samt tjugofyra hedersvärda år fyller vi. Och vi inbjuder prinsar & prinsessor till kalas. (Observera högt älskade släkt och familj att ni också ska få ett kalas. Ett mer anständigt där folk inte intar alkoholhaltiga drycker) Det här kalaset blir då för våra vänner, prinsarna & prinsessorna. Tiden är väl på kvällen någongång och jag antar att jag ska försöka få någon annan att ställa upp med lägenhet. Min snedtakade våning är inte ens byggd för att kunna ha ett sexliv utan att grannarna nästan kan veta precis vad man gör.

Anyway, nu ska jag återgå till att babyfiera gummibollens lägenhet och förhoppningsvis ta mig hemåt och i säng någongång.
Min käre Sämy har fyllt mig med färg och "köttat" mig i några timmar under dagen, så jag tror min lätta huvudvärk & illamående mest beror på att jag borde äta någon form av middag.

Peace



btw...


Det där djuret dissade min blogg igår, det är ok
MED TANKE PÅ ATT JAG KRÄKTES AV DINA VITLÖKSTOMATER!!!!!!!!!!!!!!

Det är mulen morgon och torsdag, Jag har med viga och kattlika rörelser tagit mig hem till min gummiboll för att stjäla frukost och dokumentera gårdagens bravader. Jag tänker katt idag, allt för att skjuta undan bilden av mig själv som en sengångare och den lilla detaljen att jag spydde mjölk i min egen hand i gummibollens kök. Glamorösare än så kan det omöjligt bli. Nåväl, steg ett är således avklarat. Frukost i magen och tangentbord under mina fingrar (Vilka ständigt gör sig påminda att jag verkligen, och då menar jag veeeerkligen måste fixa mina naglar snart)

Onsdag 1 april, Klockan någonstans mellan 11.20 och 11.40
"När Mylfen rör sig står blixten stilla"
Sällan har jag varit så arg som när jag mötte upp Tobbe, oftast kallad "Djuret" i bloggkretsarna och Spjuvern på Opalen, Tack vare inkompetenta studievägledare & lika ointresserad rektor så har bara två av fyra lärare på skolan informerats om varför jag varit borta och således haft godkänt frånvaro. Min otrevliga engelskalärare var den som fått mig på mitt inte alltför klämkäcka humör, men svårt att vara arg när Djuret är vid gott mod, Solbrun, lätt rosenkindad och med sin nya atletiska kropp visade han med stora smidiga gester hur hans nya träningsmaskin fungerar, Sedan lämnade han oss dessvärre ganska hastigt för att fara vidare på ett av sina hemliga uppdrag, Lika fort som jag såg honom var han alltså borta. Kvar var Spjuvern tillsammans med mig, Inte helt nöjd med sin situation byggdes hans redan höga ångestnivå upp till eb kritisk gräns, men  alla har vi någon högre makt som ser över oss, en så kallad skyddsängel. Spjuvern, trots sina  mörka tankar & trubadurtendenser är inget undantag, en vänlig bodensare i gul t-shirt räddade honom genom att ge oss båda varsin cigarett i handen, spjuvern kontrade snabbt med att skickligt ge mig pengar till en latte. och sedan var balansen återställd, Jag var inte längre i det stadie att jag hotade sprängas.

Glad i hågen drog vi oss vidare till Julie där vi packade upp Djurets hemmagjorda matsäck åt Spjuvern. Det var den mest spännande blandning av mataktiga tingest jag någonsin sett i mitt liv, eller som jag sa med förundran i rösten "Det... Det är som något snusmumriken tar med sig till mumindalen efter vintern"
Jag & Spjuvern delade måltiden som kändes väldigt gammeldags, och av någon anledning ändå en större symbolik, Vi kom fram till att det var någon form av kristerlig måltid. och symboliken analyserade vi sen att det var där som Spjuvern tog ett litet men ack så stort steg ut ur ångestträsket och valde att göra något positivt och livsbejakande av sin dag istället för att fortsätta sin påbörjade syndiga vana och falla för alkoholens lockelse trettiosextimmartill!!!!!!!!!
Nej, Spjuvern fick någon form av uppenbarelse, bestämt slog han sin knutna näve i bordet och viskade för sig själv "Nu får det banne mig vara nog" så tyst att ingen hörde det tillade han ett amen.
Julie var inte alls lika peppad på livet som vi blev av vår nytillkomna lycka, så vi lämnade henne bland sina amöbor, amfibier och allt annat spännande som kretsar i hennes huvud dessa hårt studerande dagar och med sina djupa tankar på livets upp & ned gång. Stackars Julie, jag borde nog fara dit en sväng idag och se så hon inte fallit i någon form av galenskap.

I solen promenerade jag & Spjuvern, Det droppade från taken & jag gick omedvetet mot röd gubbe och där brast mitt hjärta och min envisa uppfattning om att jag är en god människa som i alla fall inte går mot rött. Nåväl, detta gottgjorde min kamrat på något sätt genom att utföra bankärensen, efter mycket tankeverksamhet om var vi skulle snika oss mat bland annat så hamnade vi hos någon som hette skallen. Jag var rädd redan första gången han nämnde hans namn. Tyckte väl inte att "Skallen" lät som någon alltför sympatisk människa  att dela en måltid med, Först tänkte jag att han var någon form av farlig gangster (Och då menar jag inte som en "gangster" är i Boden, utan faktiskt en riktig en. Undercover, i Boden. Således, bodens första och enda riktiga gangster)
 i trappen ändrade jag mig, kom fram till att jag kan inte gå omkring och vara rädd. bestämde mig för att han kanske var nazist, då är jag inte längre rädd utan då blir jag arg & stark.

Det var varken någon gangster eller nazist utan en människa med en massa brunt hår och ett lätt förvirrtat uttryck som med sin uppgivenhet fick mig att se ett själslig brodersband till Spjuvern. Helt ofarlig alltså, Jag fick pasta & ketchup och kunde äta utan att oroa mig för någonting, trodde jag. Tills någon ilsk bygggubbe som redan nu är jävligt less på den här gallerian, övervägde att vrida lite på lyftkranen och attackera fönsterrutan "Det här har jag nyss sett på Csi" sa jag med andan i halsen och tänkte att nu... nu dör jag...
Det gjorde jag såklart inte, och jag begav mig vidare med min färdkamrat Spjuvern, Vi hamnade hemma hos mig där jag placerade honom framför Ice Age 2 och gav honom en krokodil som gåva. (han kramade sin nyfunne vän hela dagen. Den fick ett namn också, jag minns bara inte vad. Och han beskrev krokodilen som en värmeklimp mot bröstet. Det känns så bra att kunna underlätta för någon)

Efter många om och men samt en försvunnen tesil senare så kom min man förbi och lämnade nycklarna till sin studio. jag tog snabbt på mig mina pastellfärgade städkläder och utrustade med diverse olika citronluktande rengöringsmedel, svampar & trasor begav vi oss till studion.
Spjuvern gömde sig under några långa minuter i micbåset tillsammans med min Ko i telefon, det hade kunnat vara något intimt samtal om det inte vore för att jag varje gång jag gick förbi hörde orden "Heroin" eller "Folk förstår ju liksom inte att man kan dö av det, och det är ju såklart ett problem"

Det var inget vidare hett samtal utan en radiointervju om droger, Efter att han gjort den goda gärningen så hjälpte han mig, Han kämpade på med den ylande dammsugaren utan uppsugningsförmåga medan jag förklarade för honom att den yttersta kärleksförklaringen man kan ge sin man är att skura hans toalett, Jag ångrade mig visserligen någon halvtimma senare när jag dessutom torkade saliv i micbåset. men Spjuvern som är en klok man förstod min poäng och fortsatte att tappert inte göra ett enda protestljud under hela den ingående städningen av studion. När jag sedan hittade honom med en tom blick i hallen, så brast mitt hjärta och jag kände hur alla mina moderskänslor blommade upp "Hur är det, gråter du?"

han såg på mig, med den där otroligt sorgsna blickem, Blicken som sa "Förlåt, jag orkar inte mer. Jag vill dö nu"
och han svarade ynkligt
"Ja, nästan"

Vi skyndade på med det sista, sedan gick vi upp och lagade oss lite pyttipanna,
Spjuverns humör återvände och han fann sig en bekväm ställning på golvet bland blåbär&jordgubb puffen tillsammans med sin krokodil, Så skickligt och självklart låg han där att han efter några timmar fick avancera till att bli en märklig del av familjens inredning.
När jag var nära svältgränsen igen kom slutligen mannen med pizza som tack för hjälpen, Det var helt fantastiskt och jag kan inte riktigt förstå hur en pizza kan skänka en människa så mycket glädje.
Nåväl, Spjuvern försvann efter ett tag med bussen till det dekadenta luleå, och jag ber till högre makter att han ska hålla fast vid tanken på alla hans goda gärningar & inte falla tillbaka i någon form av misär.

När vi skulle sova så kom det plötsligt ett märkligt ljud, ett ljud som fick mannens paranoida och överbeskyddande sida att vakna till liv. "Det är någon i lägenheten... tänk om det är spjuvern"
"va?"
Han lutade sig förtroligt ännu närmare mig och såg lätt panikslagen ut "Tänk... tänk om han har flippat och gömt sig i barnens rum.. han kan göra sånt, man vet aldrig"

Det slutade med att vi gick på jakt efter spjuvern, när vi inte hittade någon spjuver så fortsatte han ändå, när han kollade igenom skafferiet fullt allvarlig kände jag att han gått lite för långt, men han kom såklart med en logisk förklaring att han är ju så liten att han hade kunnat klämma in sig där.

Slutligen somnade vi, Förklaring till rubriken kan dock vara på sin plats. Den myntades av det tidigare nämnda "Djuret" under ett samtal där han först tyckte vi skulle städa hans lägenhet efter studion, Jag sa att det var väl inga problem. Då blev han rädd och sa att det inte skulle finnas en chans att han släppte in oss där själv. Vi var en såkallad "Livsfarlig kombination"

fred på jorden!

http://www.finest.se/userBlog/?uid=31080

bakom oss hormonella amazonkvinnor står en lugn man,
en famn att luta sig mot, en man som ger oss mat och i sin tysthet undrar vart fan man kan få tag i lite valium, En man som suckar, skakar på huvudet i smyg men fortsätter att bara vara där. snäll, förstående och lätt tillrättavisande.

Min karl börjar sakta lära sig taktiken med hur man får mig snäll, lättaste vägen till mitt hjärta är genom magen. Egentligen ska det väl vara tvärtom men det är en myt. Idag hyllar jag lite extra min man, gummibollens karl & Julies Don West.

Det krävs en riktig man för att orka med en riktig kvinna.

Idag har varit en aktiv dag, jag har gjort bort saker jag skjutit på galet länge och i förbifarten lovat min somaliske hustomte att jag ska göra ngelska nationella provet med honom imorgon, Hur nu det ska sluta det förblir ett mysterium skrivet i någon avlägsen stjärna. Men jag har inte mycket att förlora med tanke på att man kan räkna på fingrarna hur många engelska lektioner jag medverkat på den här terminen. Pinsamt men sant.

Sedan ska jag & min morbrors broder och således morgondagns riddare åka på en mindre trevlig utflykt och därefter ska jag ta ut eventuella aggressioner med att städa mannens studio skinande ren. Det ska lukta citron och kärlek all ovah.
Lätt besviken och med ett styng av smärta konstaterar jag att spjuvern den jäveln befinner sig i samma stad som jag men att han inte har gjort ett enda försök att höra av sig. Det blir spöstraff och sträckbänk, men det gillar han nog. den lille jäveln.

Nu ska jag fortsätta njuta av sällskapet av min karl och se någon meningslös film, lämpligt nog ringde gummibollen nu.

peace folks

Efter att ha läst Julies mogna kommentarer på bloggen i kombination med att min man idag fyller hedersvärda 26år i livet, fann jag rubriken mycket passande. Lägg även märke till alla tre A i rad på varandra. Jag tänker mig att detta ska sägas med en knyckande rörelse med handleden ala Ricky Lake style! Annars är det inte det minsta häftigt.

nej men allvarligt, det är det här som jag hatar med internet. Människor har verkligen för mycket fritid, eller för lite uppfostran (Egentligen är jag emot barnaga men vissa kanske ändå fått för lite smisk som barn?) förmodligen är de helt enkelt felvaggade eller har någon allvarlig retardstörning. Och är man retard så är det ju socialt accepterat att kalla folk för horaaa. Men för att sätta någon slags punkt för det hela så 1: Julie är visserligen jobbigt snygg, hon har en kropp to die for med tanke på att hon fött en fantastiskt söt dotter, därav förstår jag den kvinnliga svartsjukan
2: det finns inte så bra bordellmamas i sverige att man kan ha en lägenhet som hennes & dessutom kunna betala hyra varje månad 3: Hon har en för snygg garderob för att få inkomst via prostitution

Men, jag undrar en sak rent allmänt såhär när vi ändå är inne på kvinnornas mystik och svartsjuka, Om en karl ligger med flertalet brudar så är det helt ok. Och då vill alla brudar ligga med densamme man. Men om en tjej tar för sig och ligger med folk så är hon äcklig, ett luder och har hela alphabetet i könssjukdomar.

Jag tror, personligen att kvinnor tänker på sex minst lika mycket som män. Och det är faktiskt jävligt vettigt anser jag, för sex är ett lika naturligt behov för människan som att äta, sova, bajsa & kissa. Jag älskar sex och har alltid stått för det. Sex är fantastiskt och ett fint sätt att uttrycka känslor för den man tycker om. Eller i singelperioder ett bra sätt att hålla humöret på topp. Jag tillhör givetvis de tjejer som en gång i tiden blev kallad hora, ve dig flicka lilla. Du får minsann inte gilla sex! Sådant är för män. Knip ihop benen och tindra med ögonen.
haha vaffan, det har aldrig varit min grej.

Ha sex folks, ligg med varandra så länge ni kan och njut. Unna era väninnor och systrar i världen bra sex utan att kalla dem för hora. Horor får betalt, De flesta knullar gratis.

Också slutligen, Grattis min snygga karl. :*

Alla har vi en gång legat tryggt mot vår moders bröst, Vi kunde inte se mycket mer än en meter framför oss, och de starkaste färgerna som det mänskliga ögat reageerar på var svart & rött. Ovetandes om vad alla ord innebär, ovetandes om gatuvåld, mord, våldtäckt, krig, misshandel, droger, alakohol, svek. Det viktigaste var lukten av mamma eller pappa, maten, en torr blöja och god sömn. Det värsta som kunde hända var magknip.

Alla har vi en gång lärt oss de små stora stegen i vår utveckling, åla, krypa, gå, greppa efter skallror med knubbiga fingrar. Alla har vi för första gången slagit i vårt huvud, kanske mot en kant, kanske ramlade man över en leksak. Du blev förbannad, skrek. Första ilskan när något inte gick som du tänkt.
Lära sig cykla, skrubba sina knän, första slaget, första sparken, första svärordet.
Alla har vi varit små, alla har vi de små saker som skänker oss trygghet. Jag finner dom bland de gator där jag gått som barn, där vi spelade flipflop med tennisbollar på parkskolan, där konteinern jag och min bästa kompis klättrade så fort mamma inte såg och fann skatter. Allt från askar med borttappade pärlor till t-shirts med stora fula tryck som vi gjorde manekängsposer med. Där man hade första fyllan, där man kan  se tillbaka åt sin ungdoms dumhet och skratta åt den lilla förvirrade tjej som provade sig fram på långa smala tonårsben. en väg kantad av skit hon själv försatte sig i. Men det skratt jag ser tillbaka på den tjejen med är inte bittert, den tjejen är en del av den lilla lerklumpen som formades till människan jag. Hon lärde sig, hon såg och hon var där. Om än närvaron var en närvaro jag inte kan rekomendera någon, även om jag inte för alla pengar i världen skulle ha en tanke på att gå tillbaka. Så är jag tacksam för den väg jag en gång i min dumhet valde.
Och jag är glad över att husen står kvar om än fönstrerna på sveafältet ofta gapar tomma. I väggarna sitter minnen , jag minns varje tapet. jag minns sprickorna i taket och jag minns hur Abu farand en gång var kioskhörnan där jag köpte snus åt mamma.

Vi alla har en bakgrund, vi alla har gjort det här. Vi alla finner vår trygghet och vår barndom någonstans. Ibland är det viktigt att plocka fram sitt inre album, se på bilderna och le. Njuta av tiden som varit, tiden som är. Och den framtid som ligger framför oss.



När stora sonen var liten.


Glädjetårar av första mötet med andra sonen.

Pon the replay and Huvud axlar knä & tå folks!
Kvällen seer ut att fortsätta i musikens tecken, så fort modern/mormodern lämnat dörren stänger vi fort ned Nordman och lever rövare på Youtube, Äldsta sonen kör en fantastisk uppsättning av Huvud, axlar, knä & tå och man kan inte annat än finna honom sjukt söt när han trasslar in ramsan & motoriken, roligt tills man försöker sjä'lv & inser att hans försök faktiskt var bättre.

Vi tar det hela från igårkväll, Jag nattade lillgossen och såg på Lets Dance med lyckobubbel i bröstet. när sedan Magnus & Annika vann så började jag gråta av Annikas lyckliga reaktion, ringde min kossa och grinade en skvätt, när hon förstod att det "bara" handlade om Lets Dance finalen blev hon sur som fan och sa något om att hon just bråkat med sin flickvän, hennes röst lät väldigt såhär "Ditt jävla fanskap sluta vara så respektlös och sluta ring för fan" Det gjorde mig såklart trotsig så jag surade ihop på henne. Men hon använde omvänd psykologi och började prata bebisgull med mig så jag gick och la mig, fortfarande glad.

Strax vid 04 plingade det på dörren, jag skyndade mig att öppna och förhindra eventuella små barn att sömndrucket kliva upp ur sängen, det sistnämnda hände tack & lov inte. Min karl kom hem från krogen med en statoilpåse, plockade in hans grejjer och la honom i sängen. han omnade rätt fort för att sedan på morgonen vara helt omöjlig att få kontakt med, det roligaste var dock när jag vid ett av alla väckningsförsök kröp ned under täckeet och klappade snällt på honom, men när jag började pussa honom i nacken fick jag minsann svar på tal "Lägg av! Jag har faktiskt tjej"
Jag tvingade mig mycket skickligt från att inte bryta ut i ett hysteriskt skratt, strök honom på huvudet och sa "Hon måste verkligen vara glad" skakade på huvudet och gick därifrån för att fortsätta pyssla på med sonen.

När min mamma, äldsta son, lillasyster plus jag & yngsta sonen invaderade lägenheten efter att bilen med fantastiska rökeffekter ala Ph Ljud& ljus från huven motat oss tillbaka till hemmets trygga vrå, så kapitulerade mannen och lät sig kliva upp. han är ändå sjukt rolig, från att ha gått från ett stadie av icke kontaktbarhet så vcar han plötsligt lika galen som ungarna och om jag ska vara ärlig vet jag inte vem som lekte mest. Men synen av att se dom tillsammans dansande, hoppandes, och brottandes i vardagsrummet under skratt & lyckliga tjut, det är sådant som värmer i hjärtat och lämnar en känsla av glädje i maggropen.

När bilen lagt av med sin revoultion så for vi och handlade, tre kids, två kvinnor och sex matpåsar, riktigt drömläge. Men vi fixade biffen galant men när vi till slut var hemma @ mamas house så var jag minst sagt grinig, lågt blodsocker och sjukt trött. Så jag har ätit, sovit och fortsatt äta, nu är jag gladare och peppar med musik.
Om ynka 10 minuter ska lillprinsen i säng. Sedan är det bara 2 more to go, sedan ska jag nog fortsätta lösa världsmysterium.

Tisdag är mitt sluta röka datum, då ska jag vara fri från nikotionets klor. Önska mig lycka till vaffan.


Jag saknar den här tjockisen nedan =(
(Jag & en av mina bröder, våren -07. I en källare någonstans..)


Men den här bruden ka nman ju inte få för mycket av, Jag under gårdagen. Vilken pingla alltså.

VI RÄDDAR KYCKLINGARNA GENOM ATT RISKERA ATT EN MASSA VUXNA OCH BARN SKÄR UPP HALSEN OCH KANSKE DÖR. FÖR DET ÄR ETT BRA SÄTT ATT FÅ FRAM SIN KAMP!

Jag blir så jävla less, för helvete. vad fan tänker folk med?
och förutom dessa aktivister så Bodens stads bilister, allvarligt? Vilket cornflakes paket hittade dom sitt körkort i? Denhär veckan har jag varit nära att bli påkörd 3ggr på väg från dagis för att någon idiot har haft så bråttom hem till frugans mat att personen i fråga faktiskt tycker att risken att köra över någon är värt det.

Det finns så mycket idioti i våran värld, så mycket idioti att jag skulle kunna skriva en hel jävla bok om det. fast jag skulle förmodligen inte bli klar innan jag dog (och enligt ett test på internet ska jag bli mördad som 94åring, så det är ett tag kvar)

men, jag är på bra humör. Bara förbannad på människor som gillar att stoppa glas i likrester.
Jag ser fram emot dagen då det är lugnt att äta kyckling igen, jag ska äta så mycket kyckling att det inte finns samtidigt som jag ska fortsätta peka finger åt idiotiska bilister.

Peace

Jag är på kalas och har ont i ögonen, det gör mig ledsen för jag börjar se ett mönster att det kliar i mina ögon varje gång jag besökar min gummiboll. Jag tror det är hennes gigantiska pudel som kastar sina hudavlagringar i ögonen på mig, förmodligen någon slags hämnd för att jag inte låter honom nosa på min jacka som han finner fantastiskt intressant. Jg tror på reinkarnation och jag är helt övertygad om att den lilla pudeln varit ficktjuv i sitt tidigare liv, för han siktar alltid på fickorna.
Nåväl, kalas som sagt. Gummibollen blir tjugoåtta hedersvärda år idag, hipphipp hurra!
jag älskar att ge paket och både hon och min snygga man har redan fått sina presenter. Bollen fick en temperaturanka till då bebisen kommer, som visar om vattnet är för varmt eller bra att bada bebisen i då lillen kommer =)
Mannen fick en mycket genomtänkt gåva, han är den manligaste mannen någonsin. Men han är inte så ball när han sover, det är faktiskt ett väldans gnäll & gny för att han fryser så mycket, så jag köpte honom en mycket stilig pyamas.

Igår fick jag ett hormonellt utbrott som inte går att jä mföras med något tidigare i hela mitt liv, det var så sjukt, så vansinnigt och så mardrömslikt. Jag blev så sjukt sugen på en ost & bacon korv från statoil. Och det var inte så att jag var jättesugen utan det var en abstinens utan dess like. jag grät hysteriskt och försökte ringa min karl. helt utan någon vidare framgång, hans telefon var avstängd & jag blev ä mer hysterisk. Tårarna sprutade och jag var så sårad, "Det känns som om han kört en kniiiiv i bröstet på mig" bölade jag till Julie i telefonen, Min älskade amazonkvinna drog kvickt på sig krigarmunderingen i form av sina boots med klack, tog sin medhjälpare Don West med sig i en skututryckning till statoil. en kvinna var i nöd! Och när jag öppnade dörren med tårfyllda ögon var det som en uppenbarelse, hon sken som en ängel, log milt överseende och sträckte över korven i min hand. Mitt hjärta fylldes av kärlek och jag mumlade fram "Jag älskar dig" med snor och tårindränkta läppar. Hennes leende steg ytterligare och hon tillade med ett lätt sting av bitterhet i rösten "Ingen fara, hälsa din man att jag hatar honom just nu"
Jag nickade tacksamt och sa "Det ska jag göra"
Don West såg ut som att han aldrig haft så kul i hela sitt liv ( I alla fall inte sedan den bisarra versionen av emil i lönnerberga är pappan skjuter skallen av diverse djur och liknande) och sa roat "men det är ju bara en korv!!"
Paniken steg i Julies ögon och hon tog ett skyddande steg mot honom och sa snabbt "nej, nej säg inte så.. det sa jag också" medan jag började morra och bygga upp ett försvar om att det faktiskt inte alls "bara var en korv" så skyndade dom med att stänga dörren och försvinna hemåt i natten-

idag är givetvis hela situationen fruktansvärt pinsam, men jag kan ändå inte glömma den där fruktansvärda känslan. Det låter ju sjukt fånigt, men det var så hemskt, så fruktansvärt hemskt. och egentligen är det inte mer än rätt att Julie blev den som gick genom stan för att köpa mig en korv då jag fick stå ut med hennes enorma aggressionsproblem i förrgår, då jag på riktigt blev rädd för henne och verkligen undrade hurvida det var min kvinna eller faktiskt något urtidsmonster typ Katla som till och med hatade min morbrors hund som inte är mycket till hund utan mer som en fånig råtta (och dessutom snart 11år och ser ut som en lång korv med cockerspaniel öron med utstående ögon)
När hon otroligt otaktiskt nog satte sig på detta himmelska humör med sina räkningar så överdriver jag inte när jag faktiskt hukade mig bakom datorskärmen och väntade på att det skulle flyga nagellack & kaffekoppar.
Hon var verkligen helt..... vansinnig.

helgens fråga är, skola eller icket skola?
Innan jag avslutar detta rätt meningslösa inlägg så måste jag tillägga två saker, det första är att jag inte alls är dyslektiker, jag är bara fruktansvärt slö och totalt ointresserad av att lägga till borttappade bokstäver. Jag förutsätter att mina läsare har lite fantasti och om inte, får man ta det som en hjärngympa eller varför inte ett familjespel "Vad menar hon nu?" kan det heta.
Andra saken, sist men absolut inte minst, är att jag faktiskt är sjukt nöjd med det allra mesta. Jag är kär på ett sätt som är jävligt soft, han är en vitamininjektion för själen & balsam för hjärtat.
Jag har återfått kontakten med mina gamla vänner, min familj & mina syskon. sakta men säkert så tar jag tillbaka mitt liv, och som med allt jag gör, så är det med en sådan självklarhet att Darkwing Duck är glad att han uppfostrade mig

Lite bilder från en kväll för några dagar sedan...

me Julies bordskick är fantastiskt

en suddig men klad Don West

En glad gummiboll på sniskan

På vägen hem till mig från Julie ringde vi polisen gällande några frysta hundar i en bil,
Efter det utbrottet på idiotiska vidriga hundägare plus ,mina mördartrappor var vi inte lika glamorösa, men i alla fall glada =)

Vi firade hundarnas frihet med ostbollar!

Jag hade ett sexigt anfall av munherpes, som nu är borta

13.53 - Antal cigaretter under dagen = 2
(varav den första var av ren vana & tvång, andra gången som var nyss smakade det ruttet & äckligt)


Jag stod med Julie och väntade på hissen, gläffsde med munnen och grimaserade tydligt för att visa hur äckligt det verkligen var och sa - Tänk att man smakat såhär i 11år!
Julie såg på mig med en min som var mer äcklad än den jag just grimaserat fram av cigaretten och sa lätt stött
- Varför smaka på en elvaåring?
Hennes hörsel och hjärnkapacitet hänger inte riktigt alltid ihop, det kopplar inte så snabbt så att säga. Eller så är min kvinna bara totalt ointresserad av vad jag säger och löser världsproblem i hemlighet utan att delge sina storsinta ideer till oss andra i hennes närhet.

Jag har i alla fall under dagen lyckats lösa två överhängande kriser i mitt liv
Den första löste jag genom att gå på Bokia, Yngsta sonen har varit riktigt sur på mig i flera veckor sedan jag gjorde det oförlåtliga misstaget att slarva bort boken Max Blöja, så nu har jag lyckats rädda vår relation genom att hitta boken Max boll. han älskar alla max böckerna och själv anser jag att det verkligen är sjukt bra böcker för hans ålder, och det glädjer mig att han har samma intresse för böcker som sin bror alltid haft. Vilket visade sig snabbt underlätta nu då han börjar ge sig in i skollivet.
Hursomhelst, Andra krisen avklarades då jag äntligen fann den present som jag önskade åt min karl. Så nu kan jag andas ut en aning i alla fall.

vad som dock grämer mig är att när man äntligen får tummen ur för att ringa jobbiga samtal så får man inte tag i de personer man söker. Utan alla återkommer dagen därpå, och det finns ju inte mycket som skulle tyda på att jag just dagern därpå skulle vara lika sugen att ringa.


Nu då Julie far runt och dammsuger i lägenheten kan man inte annat än ha en aning dåligt samvete för att jag sitter här med vetskapen om att golven hemma verkligen skulle behöva skuras, men jag får ta det efter maten. idag blir det parisare, och det är inte dåligt vill jag lova.

Jag är ändå rätt nöjd idag, svårt att vara annat när man sakta men säkert når sina livsmål.
Jag har varit dålig på att uppdatera med bilder och rätt förvirrad de senaste gångerna jag suttit vid min fantastiska blogg. Så här kommer lite blandad från de senaste dagarna.
 



Jag ser att jag måste göra något drastiskt när man går igenom bilderna, den tveksamma anknäbbeni all ära, men lite variation va? Försöka dra anknäbben mer åt andra hållet men ändå behålla det där mystiska och lätt tveksamma draget? Tåls att fundera på.
Nu har den hurtiga kvinnan både dammsugit och skurat, och klockan smiter sakta framåt. På ett tag är det dags för hämtning på dagis & tillbaka till hemmet. Det är faktiskt hemma som det är absolut jobbigast att vara utan att röka av någon anledning, förmodligen av hela vanegrejjen att man tar en cigg för att dra ut på tiden .

Men jag har en plan, och det är att lära mig sticka. Jag tänkte fara ut i skogen och haffa min mormor så hon kan lära mig denna ädla konst. Skulle vara riktigt bra faktiskt med tanke på att en av mina starkare egenskaper här i livet är att slarva bort mina egna såväl som barnens tjocksockar.

Nu får det vara nog.

Det fanns en svunnen tid då jag var ganska snygg ( någon månad sedan sådär, illa hur mycket man kan förändras till det sämre på en månad) Lite fanbilder då på mig & min ko.

Jag saknar min kooooo! Söta söta kossan


 Observera den här bilden, Vad gör vi under bordet?

Idag vid lunchtid gden omtalade gick Mylfens presstaleskvinna Julie ut i ett officiellt utlåtande till Media. Hon demeterar starkt att Mylfens avsikt var att hänga ut någon människa men poängterar att detta gjordes visst självmant i alla fall. Hon tillägger även att det inte är så att Mylfen varken skickat blommor eller knackat på någons dörr och således sökt kontakt med någon som inte skulle vilja ha med henne att göra. Mylfen är en person som hellre håller sig med vänner än med sådana som enbart är ute efter att skada henne, hennes familj eller ovannämnda vänner. Således avslutar hon med att Mylfen i sin godhet tar bort det omtalade inlägget i sin storhet som människa.

Presskonferansen avslutades med att Julie räckte upp två välmålade naglar i ett fredstecken för att stärka sina ord.

12.21

Åh gode gud vad jag hatar den här dagen
jag har inte sovit mer än på sin höjd fyra timmar & det var med en bitter smak i munnen som jag lämnade den sovande mannen med de fantastiska långa benen och hockeyrumpan under mina täcken som trasslat in sig i lakanen i en fantastisk kombination av grylliga färger. Återigen slås jag av tanken att jag fan måste köpa enhetliga påslakan. Eller i alla fall ett överkast så jag kan täcka över skiten.

Nu är Julie med barn & hundra karlar redo att ta över staden tillsammans med mig, Så älskade högt vördade latte. Håll i hatten för nu kommer jag,

15.13
Jag är en mycket lycklig bloggare, lycklig för att min fantastiska statistik (som jag nämnde i första inlägget där jag poängterande bloggandets egentliga anledning) skjutit i höjden, samt nöjd över det faktum att jag nu som en god människa som visserligen inte har gått klart skolan på långa vägar, ändå har möjligheten att lära en av mina anonyma läsare något så fantastiskt som - Mannens anatomi -
Först för att återupprepa mig själv - mannen med de långa benen och hockeyrumpan - Således tillhör benen och hockeyrumpan samma människa, nämligen han som även är kallad mannen & Lodjuret.
(jag förstår att det är förvirrande med alla dessa karlar i mitt liv, sedan är det skillnad på mina karlar och min man)
I alla fall, här kommer en bild som bör studeras noga



Detta är bilden av kroppen på en man, man ser att benen & rumpan hör till samma kropp, och således samma människa. Jag förutsätter att min anonyma läsare antagligen har slarvat då han eller hon läste vad jag skrev men jag hoppas att min förklaring gör allt lite lättare att hantera, jag tycker inte om att förvirra mina läsare och leda in dom på sidospår. Männen som oftast är omskrivna i min blogg är

Exmaken - precis vad det låter som. Min exman samt pappa till min yngsta son
pappa - även det precis vad det låter som. Min pappa (far, fader. Jag säger inte farsa för det låter sjukt ohyfsat)
Spjuvern - Han som äter sushi från andra människors tallrikar och är i största allmänhet en gåta och ett mysterium för världen. Även en mycket kompetent bloggare som inte alltid tycks ha livet på sin sida.
Don West - han fick det namnet nu. Det är alltså Julies man
Lodjuret - Även kallad hockeyrumpan, mannen med de långa benen eller mannen
Spene - precis även det vad det låter som, en spene i mitt liv. Han bor i en liten kula bortåt holmen och vi umgås inte särskilt mycket men kan inte riktigt alla dagar stå för vårat inbillade hat mot varandra. Vår relation är lika bipolär som jag ungefär.
Yngsta sonen  - Min yngsta son
Äldsta sonen - Min äldsta son
Övriga eventuella män som dyker upp på bloggen kan i sinom tid få namn och förklaringar allt eftersom tiden går.


Så nu får vi hoppas att min man med de långa benen och hockeyrumpan i framtiden får behålla sina kroppsdelar i samma säng, utan att någon tror att jag är otrogen mot honom med hans egna hockeyrumpa.

Nu ska jag hälla i mig apelsinjuice och hämta lillklimpen (Förlåt, YNGSTA SONEN) på dagis.

Jag tror jag har överdoserat latte idag btw. Det borde finnas någon gräns för vad som är ett lagligt intag för en kvinna i min ålder.

"Så du klarar inte av smör, men se folk blöda det gillar du?"

Jag älskar hennes blick fylld av en fantastisk blandning av äckel och kärlek.
Hon är min bättre blygdläpp. Och andra hälft.

Här sitter jag hemma hos Julie och känner hur det lägger sig svettningar & bakterier på min kropp, de tror att dom har en dödlig infektion av magsjuka. eller så är det jag som helt enkelt intalar mig det. Nu är hennes man sympatigravid (hade ju funkat om det vore så att Julie var gravid, vilket hon inte är) men det känns bra att omge mig med likasinnade hypokondriker. Idag har jag faktiskt inte satt någon diagnos på mitt sinnestillstånd, så en dödlig släng av magsjuka kan ju alltid vara något. Skönt att inte ha cancer en dag i alla fall.

Jag förstår däremot inte riktigt vad det är för fel på mig, varje gång jag tänker att nu ska jag fan i mig ta en sovmorgon, så slutar det alltid med att jag vaknar tidigt ialla fall & är jättepigg. Julie börjar tröttna på mitt hysteriska plingande på dörren och överglada humör på förmiddagarna när hon själv mer är i det tillståndet att hon vill krypa under en mossig sten någonstans ute i vildmarken och för alltid stanna där.

jag är sjukt peppad idag, jag känner att nu är det min tur. Jag ska till skolan på ett tag och försöka göra ett nytt försök att ta tag i mitt liv. Jag saknar de fjantiga plastmuggarna med blaskigt kaffe för fem spänn & skvaller under rökpauserna som alltid blir för många än vad de borde vara. Dessutom drömde jag att jag vart avstängd från min samhällsklass,jag tar det som ett tecken på att jag faktiskt måste skärpa mig nu. Sommaren ser ljus ut i alla fall, då verkar det som att jag faktiskt har jobb.
Lodjuret med hockeyrumpan sov hos mig inatt, det kändes sjukt bra. Jag blir alltid på bra humör när jag somnat på ett fint sätt, Hans axel är perfekt formad för min kind.

Jag känner att jag saknar min pappa rätt mycket, börjar bli dags att ta tag i den människan också. Jag vill sitta ned med honom och punkt för punkt förklara vad som händer i mitt liv och höra på hans kloka ord. Min pappa är en av de absolut mest intelligenta människorna i världen, och hans intelligens till trots så är han dessutom en orolig fader. Och det är de oroliga fadersnerverna jag vill stilla lite.

Shit vad jävla gott det hade varit med pizza, en stor fet pizza med svullen botten och ett lager av ost, skinka och andra spännande saker.
Jag tappade tråden, jag hade tänkt skriva något helt annat från början.
jag ska fortsätta bli smittad av magsjuka nu

Jag säger ingenting, låter bilderna tala för sig själva
med tillägg för citat som "Varför ser jag ut som en neger med cancer & blek hy?" /Lodjuret







Också idag